Krönikor

En kafémorgon med eftersmak

 

Jag sitter ett fik och skriver. Det är många fikagäster och samtal pågår överallt. Utom hos paret borta i hörnan. Kanske vet mannen och kvinnan inte vad de ska prata om eller har de inget att säga varandra. Tänk om allt är sagt
Vid bordet alldeles bredvid mig sitter två unga tjejer som är nyblivna mammor. Deras bebisar ser ut att vara omkring sisådär en fyra-fem månader och jag lyssnar förstulet deras samtal. Det handlar om bebisarnas förstoppade magar, vad mammorna ger dem för mat mot det och hur mycket lösande magmedicin de ger. De är helt inneslutna i sitt gravallvarliga bajsprat och jag kan inte låta bli att tänka den förbjudna tanken, små barn, små problem, stora barn, stora problem. 
Att jag tycker att tanken är förbjuden, eller det förbjudna är egentligen att säga den högt, beror att jag själv tyckte det var trist att höra de orden när jag hade en liten. Vi har ju de problem vi har oavsett om det gäller barnen eller oss själva och att då någon annan säger att "vänta du, det blir värre sedan" är inget vi är betjänta av precis. Vad vi upplever som problem är också olika och därför kan eller bör vi inte förminska någon annans. 
På min andra sida sitter tre äldre damer och jag vänder min uppmärksamhet mot dem. Det känns lite häftigt att tjuvlyssna, ingen vet att jag sitter och får stoff till min krönika. Runt dessa damers bord pratas det friskt om krämpor och sjukdomar. Den ena har det värre än den andra och jag får en plötslig motvilja mot att bli gammal. Är detdet blir? Vart tar glädjen över livet vägen? Varför pratar de bara om jobbiga saker? 
Jag drar mig till minnes en intervju jag gjorde med ett äldre par för många år sedan. Min tanke var att belysa den vishet jag var säker följde med åren och jag trodde också att alla andra tyckte samma sak, men det var en villfarelse. 
Efter en stunds samtal och kaffedrickande såg jag till min förfäran att kvinnan hade somnat i sin fåtölj och mannen var inte alls inne mina funderingar om inre växande. Han tyckte bara att det var jobbigt att bli gammal. Jag lämnade dem efter intervjun och kände mig högst snopen. Det är lätt att försköna någonting därframme när vi inte är där själva än, blev lärdomen. 
Allra längst ner i kaféet sitter en kille runt åtta eller nio år. Han är alldeles ensam och jag ser inte riktigt om han har någon fika bordet. Jag undrar varför han sitter ensam ett kafé så tidigt morgonen när han förmodligen borde vara i skolan. Och sitter och sitter förresten, ibland lägger han sig soffan och ser ut att känna sig ganska hemtam. 
Jag kollar runt lite försiktigt för att se om någon verkar höra ihop med honom, men ingen är väg mot hans bord. Efter en stund tar han sig jackan och en ryggsäck och går iväg. Mina ögon kan inte låta bli att följa honom när han försvinner bort utanför fönstret. Det känns som om jag har bevittnat ett stycke verklighet, en verklighet som jag inte vill ska finnas nämligen den där barn är lämnade åt sitt eget öde. Det kanske inte är så med den här killen, men å andra sidan kan det varaoch det räcker för att jag ska känna en snörpning i hjärtetrakten. 
Jag räknar antal tecken i min text och ser till min förskräckelse att utrymmet redan är väg att ta slut. En stunds svensk vardag har fastnat i mitt minne.