Reportage

Tal med tecken

 

"Hur gör din mamma när hon handlar?". Susanne Nilsson är hörande, men har växt upp med icke hörande föräldrar och berättar om både fördomar och roliga episoder. Hon lärde sig teckna som väldigt liten och älskar fortfarande teckenspråket
 
 
Ju mindre du hör desto mindre kan du. Nej, är det naturligtvis inte, den föreställningen är Aristoteles, som levde 300-talet före Kristus, och grundar sig att han trodde att hjärna och hörsel hörde ihop. Den som inte hörde skulle alltså vara mindre begåvad, men i dag har vi mer kunskap än , säger Susanne. 
När hon växte upp fanns talet omkring barnen, det var bara mamman som var dövPappan var gravt hörselskadad, men hade ett bra tal som de flesta förstod. Det var ändå teckenspråket som var det centrala i familjen och barnen lärde sig det precis lika naturligt som en språkutveckling med tal
– Jag kunde handalfabetet redan som fyraåring. Barn tycker om tecken.
Bortsett från frågorna om vad hennes föräldrar kunde göra eller inte, fanns det en sida till av att de inte hörde. En praktisk. Susanne skrattar lite när hon berättar
– Ja, jag kunde ju inte kalla när jag satt på toa och toapapperet var slut. Då fick jag kasta ut grejor i hallen tills det var någon som märkte det. 
Hon fick också tolka mellan sina föräldrar och andra och i dag ser hon likheterna mellan sin egen barndom och många invandrarbarns. 
– När jag har varit ute och pratat om min uppväxt har det ofta kommit fram invandrarbarn till mig efteråt och berättat att de känner igen sig. De får också tolka åt sina föräldrar. 
Susanne jobbar som teckenspråkslärare på Silviaskolan i Hässleholm. Hon hade egentligen inte tänkt att bli teckenspråkslärare, men det bara blev så ändå och i dag menar hon att teckenspråket är hennes kall. 
– Jag kan känna en tacksamhet över att jag fick en barndom som gav mig teckenspråket, jag är stolt över att det har blivit en del av mitt liv. 
Flera gånger under intervjun återkommer Susanne till begreppet "bygga broar". Hon vill bygga broar mellan hörande och icke hörande och öka förståelsen mellan de båda grupperna. Egentligen tycker hon att fler skulle lära sig att teckna, teckenspråket är ju ofta kopplat till ett handikapp och det tycker Susanne är synd. 
– Teckenspråket gynnar den allmänna språkutvecklingen hos barn. Det är visuellt och du förmedlar språket med hela kroppen, inte bara med händerna som många tror. 
Det finns över en miljon hörselskadade bara i Sverige och om fler hade fått lära sig teckenspråk redan i skolan skulle den allmänna möjligheten till kommunikation öka. Det finns också en annan fördel som kunde komma oss alla till gagn en gång i tiden. 
– Vi accepterar att äldre kan få sämre hörsel, men tänk så många gamla som inte kan kommunicera med andra människor. Tänk om de hade kunnat teckenspråket. 
– För mig är det otänkbart att jag som gammal och hörselskadad skulle bo på ett hem för hörande där ingen kan teckna. Att inte kunna kommunicera är som att klippa vingarna av en fågel. 
– Frustration kan många gånger handla om att personen inte kan kommunicera. 
Även om synen på teckenspråket har ändrats med tiden och statusen har höjts, finns det ändå kvar rester av fördomar, menar Susanne. Om vi ser en människa med en hörapparat tycker vi det är annorlunda, medan vi inte reagerar alls när någon har glasögon. 
– Jag har funderat mycket över begreppet normalt. Vad är normalt egentligen? Min barndom var ju normal för mig. Vi ser inte värdet i människors olikheter.
– Min bakgrund hjälper mig att se människan bakom masken, det finns en stor själ i alla. Fina kläder gör oss inte mer värda än andra, säger Susanne, mjukt konstaterande. 
Teckenspråket växte fram en gång i tiden precis som alla andra språk har växt fram, nämligen mellan människor vars önskan var att kommunicera. Många tror att teckenspråket är en direkt översättning på svenskan, men så är inte fallet. Det bygger givetvis på svenskan, men är ett helt eget språk som till och med har olika dialekter beroende på var i Sverige man bor. Andra tror att teckenspråket är internationellt, alltså att alla döva oavsett landstillhörighet pratar samma språk, men så är det inte heller. Varje land har sitt språk. 
Och förresten, det finns en fördel till bland alla andra med att kunna teckenspråket. 
– Du kan sitta i en tyst tågvagn och ändå prata, säger Susanne och skrattar. 
 
 
Profil: 
Namn: Susanne Nilsson.
Ålder: 48 år. 
Bor: i Hässleholm. 
Familj: två söner. 
Yrke: teckenspråkslärare, diplomerad megineterapeut, skötare inom psykiatrin. 
 
Teckenspråket: 
I det gamla grekiska och romerska samhället hade familjefadern rätt att avgöra om ett barn skulle få leva eller ej. Åtskilliga döva barn mördades eller sattes ut i skogen eftersom de ansågs inte vara tillräckliga som människor. 
Ända fram till 1500-talet ansågs det meningslöst att undervisa döva eftersom man trodde att ljud och språk var oskiljbara. Den som inte hörde kunde inte heller lära sig ett språk.
Skolan har alltid varit den viktigaste platsen för teckenspråkets utveckling. Per Aron Borg, kanslist på Kungliga kanslikollegium i början av 1800-talet, tillskrivs störst betydelse för undervisningen av döva i Sverige. Han öppnade Allmänna institutet för döva och blinda som på 1880-talet blev en renodlad skola för döva, Manillaskolan. Då under Borgs sons ledning. 
I början av 1900-talet kom ett stort bakslag för döva, de förbjöds enligt lag att arbeta på offentliga platser inom staten, kommunen och landstinget. Alla döva dövlärare fick lämna sina anställningar. 
1981 erkände riksdagen teckenspråket som ett självständigt språk. Sverige blev härmed det första landet i världen som legitimerade de dövas naturliga uttryckssätt. 
Källa: www.teckenspraket.se, Linus Glansholm.