Reportage

Det onämnbara

 

Egentligen är jag som de flesta andra, kan inte, vill inte, fixar inte att ta in det som Birgitta Markevärn och Marie Thor berättar. Men jag och alla andra måste för barnens skull. De båda kvinnorna har viktiga saker att säga oss och gör det bland annat genom att ha skrivit boken Själens röst
 
 
"Jag är inte ensam om att vara ett symtom en vuxens oförmåga att ta hand om sitt barn. I mitt fall var det bara mer tydligt. Incest."
skriver Birgitta Markevärn i sin och Marie Thors bok. Hon berättar att hennes pappa började utnyttja henne sexuellt redan som tvååring och jag känner hur hela mitt inre protesterar. Jag vet att sådant händer, men att en vuxen man (eller kvinna) använder ett barn det viset för sina egna behov finns långt utanför min fattningsförmåga
Nu sitter Birgitta framför mig och är inte det minsta bitter för det som omvärlden troligen skulle betrakta som en stulen barndom
Nej, jag tror inte bitterhet, begravd smärta begränsar min förmåga att som vuxen leva mitt liv. Det jag har i dag har jag skapat själv. Jag väljer själv vad jag vill med mitt liv
Ur en önskan att vilja göra skillnad mötte hon Marie Thor. Birgitta gick till en jobbcoach som frågade henne vad hon mest av allt ville göra om hon fick välja fritt. Skriva en bok. Men Birgitta kände inte att hon hade förmågan att ensam driva igenom ett sådant projekt. Coachen satt inne med svaret. Hon hade en till vars högsta önskan var att skriva en bok och fick Birgitta kontakt med Marie. 
De har samma mål med boken, de vill öppna ögonen vuxenvärlden och också hjälpa dem som har drabbats. Det går att läka ett skadat liv och det går att skapa ett nytt. 
– Egentligen skulle jag skriva om Birgittas upplevelser, men boken blev en bearbetning för mig också, säger Marie som blev våldtagen som 14-åring. 
– Ett kapitel i boken handlar om mig. Jag hade börjat bearbeta våldtäkten, processen var igång och slutfördes tack vare boken. 
Jag läser om både Birgitta och Marie och också en man som varit utsatt för sexuella övergrepp, och ja, det är bara att erkänna det. Jag skulle helst vilja blunda med hela mitt inre, men inser det förödande i tanken. 
Omvärlden blundade när Birgitta växte upp. Hennes pappa och andra familjemedlemmar förgrep sig på henne från det hon var två år tills hon rymde hemifrån som 16-åring. När hennes farfar stängde in sig med henne i en garderob och våldtog henne, då var Birgitta fyra år, tittade hennes faster på henne och sa, "sådant som händer". 
För Marie stod omvärlden för åsikten att våldtäkten var hennes eget fel, åtminstone kände hon det så. Hon trodde inte att en anmälan skulle hjälpa henne, därför låtsades hon att övergreppet aldrig hade skett. När hon sedan något år senare blev ytterligare utsatt, då av jämnåriga kamrater, trodde hon än mer att det måste vara något hon själv gjorde. Varför skulle hon annars råka illa ut en gång till? 
– Jag tog på mig skulden, la locket på och åren gick. Jag träffade en man och fick två barn, berättar Marie och utåt sett verkade allting bra. 
Fast det var det inte. Marie hade värk, ofta feber och låg mycket till sängs. Läkarna sa att hon fick lära sig leva med värken. Ingen frågade hur hon mådde i själen. 
I dag är både hon och Birgitta fria från fysisk smärta efter att ha jobbat sig igenom sina upplevelser och lärt sig välja inställning till sitt liv. Birgitta har också haft mycket värk, bland annat i magen och så svårt att hon har svimmat av, och läkarna ville ge henne diagnosen fibromyalgi. Men hon ville inte ha någon diagnos eftersom hon förstod var hennes smärtor kom ifrån. Skadade känslor som var fastlåsta i kroppen. I åtta års terapi har hon sakta närmat sig förmågan att ta beslut om att gamla upplevelser inte ska styra hennes nu och framtid. 
– Inom mig har jag förlåtit min pappa, men han får aldrig någon förlåtelse av mig. Jag har konfronterat honom, men kan inte ha honom i mitt liv igen eftersom det skulle innebära att jag accepterar en pedofil. Fast jag sörjer honom, säger Birgitta som inte har någon kontakt med sin ursprungsfamilj. 
Båda kvinnorna ville nå ut med budskapet att det är fullt möjligt att skapa ett bra liv trots svåra upplevelser och därför startade de Projekt Moa på facebook. Moa står för Med Ordets Användande. I juli i somras tog de nästa steg, då blev boken Själens röst – eller det onämnbara färdig och de har också planer på att åka runt och föreläsa. 
– Barn ska slippa övergrepp, samhället får inte blunda, säger de båda med styrka. 
"Något i vårt system är fel när barn ramlar igenom skyddsnätet. Maskorna i nätet är för stora helt enkelt och barn för små…", står det i slutet av boken. 
Och vi som är omvärlden måste våga se och göra något, måste våga läsa en bok som Birgittas och Maries och tänka att vi vill också göra skillnad. 
 
 
Namn: Birgitta Markevärn. 
Ålder: 42 år. 
Bor: i Båstad. 
Familj: två söner. 
Gör: jobbar på flygplatsen i Ängelholm. 
Motto: "det du sår, det skördar du". 
 
 
Namn: Marie Thor. 
Ålder: 44 år. 
Bor: i Ängelholm. 
Familj: särbo och två barn. 
Gör: frilansar som behandlingsassistent. 
Motto: "ingenting är omöjligt". 
 
 
Birgittas och Maries råd till andra drabbade, ur boken Själens röst: 
För att nå ända fram till din läkning måste du ta ett första steg till det som är du. Det finns givna steg till läkning, sju till antalet och de ska göras i rätt ordning. 
1. Lugn och ro. Ge dig tillåtelse att vila i dig själv. Ta en promenad i skogen eller på stranden, naturen är läkande. 
2. Känn hopp. Från att känna att allt eller mycket är hopplöst kommer hoppet till dig. Du känner att det kan finnas en väg ut ur de negativa känslorna. 
3. Glädje. Låt dig följa med i glädjen, känn glädje över att bara vara. 
4. Förtröstan. Känn tillit till att det som sker ska ske. Ett förtroende för livet och din process. 
5. Övertygelse. Du vet att du kan, att du kommer att läka, en slags tro på att det blir rätt som sedan går över i en vetskap. 
6. Visdom. När du har visdom har du förmåga att kombinera din kunskap, ditt förstånd och dina erfarenheter så att du gör medvetna val och tar beslut som är bäst möjliga ur alla aspekter. 
7. Kärlek. Den högsta energin, den största vi har. I detta steg är det kärleken till dig själv som menas, men också att ha förmåga att känna kärleken från andra och att själv ge till andra. Det du ger ut är det du får tillbaka.