Reportage

Tänd en stjärna

 

 

 

Vi tror att barn kan om de vill, om de bara är rätt motiverade. Men tänk om det är att de vill om de kan, att om rätt förutsättningar ges gör de också rätt? Kamilla Vidkälla är psykolog och handleder i en metod som heter Vilse i skolan
 
 
Det var en kollega till Kamilla Vidkälla som berättade om boken Vilse i skolan och när hon själv läste den föll en massa bitar på plats. 
– Jag hade funderat över sättet vi pratar med våra barn, hur vi försöker motivera dem genom att använda oss av ett system med belöning och konsekvenser. 
Vad är det då som är så annorlunda i Ross W Greenes tankar som han skrivit om i boken Vilse i skolan? Jo, han menar att det inte är så att barn kan om de bara vill och att det är vuxenvärldens uppgift att motivera dem. Istället säger han att barn gör rätt om de kan och att det är vuxnas uppgift att skapa rätt förutsättningar. 
Enligt Greene reflekterar många av oss vuxna inte speciellt mycket över vilken inställning vi har till barn, men om vi ska hjälpa barn med beteendeproblem måste vi fundera det. Om ett barn inte lyckas bra, och vi tillämpar inställningen att "barn kan om de bara vill", tror vi att det beror att barnet inte vill.  
Istället säger Greene, som är lektor i psykologi vid Harvard Medical School i USA, att vi bör utgå från att om barnet inte gör rätt saknar det de färdigheter som behövs. Vuxenvärldens uppgift är att ta reda på vilka färdigheter det är för att kunna skapa rätt förutsättningar för barnet. 
– Alla människor, både barn och vuxna, har outvecklade färdigheter. Vi kan ha svårt för att ta kritik, tackla motgångar eller förändringar. En del klarar vi när vi är i balans, fast inte lika bra när vi blir stressade, säger Kamilla. 
Men barn som har beteendeproblem har fler outvecklade färdigheter än barn som klarar sig bra och på sådana barn fungerar inte det belönings- och bestraffningssystem vi vanligtvis tillämpar. 
– Belöningssystem har en bäst före datum, det fungerar bara ett tag. 
Greene menar att bakom varje störande beteende hos ett barn finns antingen ett olöst problem eller en outvecklad färdighet. Vuxna har förväntningar på att ett barn ska lära sig vissa saker, hemma, i skolan, i föreningen, men om förväntningarna inte uppfylls behövs en plan. Han pratar om Plan A, Plan C och Plan B. I den ordningen. 
– Plan A är när vi vuxna driver igenom vårt behov, när vi ger order. Det är också det vanligaste sättet vi uppfostrar våra barn på, men det är inget sätt som löser problem eller hjälper barnet med sina outvecklade färdigheter, säger Kamilla. 
Plan C handlar om att strunta i en förväntan, att ge upp den åtminstone tillfälligt. Den metoden löser heller inga problem eller lär barnet utveckla sin bristande färdighet, men är ett sätt som hjälper vuxna att sortera bort förväntningar som har lägre prioritet än andra för att hjälpa barnet att klara uppgifter som har högre prioritet. 
Plan B är den som Greene förordar och så här skriver han i sin bok: 
"Plan B hjälper vuxna att klargöra och förstå ett barns bekymmer över eller åsikt om ett visst problem, oavsett om det handlar om att förpesta tillvaron för andra barn, att vägra utföra uppgifter, pennvässning, ogjorda läxor eller störningar i klassrummet. Plan B hjälper också barnet att förstå de vuxnas bekymmer över problemet". 
– Barn med outvecklade färdigheter behöver lära sig fungera och det gör de bäst genom att tillsammans med en vuxen titta på saker som inte fungerar så bara, få vara nyfiken på och klura ut lösningar. 
– På det sättet lär de sig reflektera och de växer när de ser att de kan utvecklas och bli bättre. 
– Det svåra med metoden är att den vuxne måste jobba mycket med sig själv för att kunna bortse från sina egna känslor och istället vara nyfiken på barnets. 
Kamilla har jobbat som psykolog sedan 1993 och har mött och möter många barn och ungdomar som mår dåligt. Hon tycker att vårt samhälle har en dålig barnsyn, trots all den kunskap som finns. 
– Det är alltid ekonomin som är i blickfånget. I vår samhällssyn ingår att vi ska lämna bort våra barn till andra vuxna, andra som då blir experter på vårt barn, vilket i sin tur kan leda till att vi blir osäkra i vår föräldraroll. 
– Jag är tveksam till att barn lämnas på förskola före tre års ålder. Visst finns det barn där förskolan är en räddning, men för de allra flesta små barn är det bättre att vara hemma. 
– Om ett litet barn ska knyta an till många vuxna, blir inte anknytningen så stabil som den borde. 
För Kamillas del är det självklart att samhället, alltså var och en av oss, behöver ändra vår syn på barn. Och om barn som har beteendeproblem kan vi inte längre tänka att de är omotiverade och sedan försöka hitta enkla lösningar. Vi behöver se deras outvecklade färdigheter och lära dem att fungera. 
– Vi ska tända stjärnor, inte släcka dem.
 
 
Profil: 
Namn: Kamilla Vidkälla. 
Ålder: 45 år. 
Familj: sambo och tre barn. 
Bor: i Blentarp. 
Gör: driver eget som psykolog. 
Boktips: Vilse i skolan av Ross W Greene. Den vänder sig till både föräldrar och alla som jobbar med barn och ungdomar. Lars H Gustafssons bok Växa – inte lyda. 
 
 
 
 
Graham W Greene, lektor i psykologi vid Harvard Medical School i USA: 
"Några avgörande, bergfasta grundkomponenter att förlita dig på: 
En filosofi: barn och vuxna gör rätt om de kan. 
Ett mantra: bakom varje störande beteende finns ett olöst problem eller en outvecklad färdighet, eller båda. 
Kunskap: traditionell skoldisciplin lär inte ut färdigheter eller hjälper barn att lösa problem. 
Några mål: förbättra din förståelse av de krävande barnen i ditt klassrum och i din skola. Skapa strategier för att tillgodose deras behov proaktivt snarare än i stundens hetta." 
 
"Tänker du ibland att krävande och utmanande beteende hos barn är en följd av dålig uppfostran? Att sådana barn saknar respekt för auktoriteten? Att deras beteende är medvetet utstuderat? Att belöning och straff är effektiva sätt att komma till rätta med sådana barns beteende? Tänk en gång till!"
 
Källa: boken Vilse i skolan.