Reportage

Livet tillsammans störst

 

Bakom många stängda dörrar i Sverige bor människor som för en kamp i det tysta. En kamp för att ta hand om en älskad som har blivit sjuk, en kamp för att våga ta ett beslut om vårdhem, en kamp mot ensamheten. Lars Olsson berättar om sin situation i förhoppning om att kunna hjälpa en medmänniska
 
 
Ingen kan förstå som inte har varit i samma situation, det är fruktansvärt att se sin partner bli sjuk och förändras i sitt sätt att vara. Den person jag gifte mig med och har barn ihop med finns inte längre, säger Lars och varje ord väger tungt som bly
För lite mer än åtta år sedan flyttade hans fru Ann-Marie till ett vårdhem, beslutet var egentligen inte hans utan blev framtvingat av att hon fick ett epilepsianfall och inte längre kunde bo hemma. I dag vågar Lars säga, trots att han inte är religiös, att han ser det som en guds gåva. Det kanske låter hemskt i andras öron, men för Lars handlade det om ren överlevnad
– Jag höll på att gå under, då hade jag vårdat Ann-Marie hemma i två och ett halvt år. Hon hade pannlobsdemens och var helt personlighetsförändrad. 
Det är nog så som Lars säger, att ingen som inte har varit eller är i den situationen kan sätta sig in i hur det känns. I fjol firade han och Ann-Marie guldbröllop, då hade de varit gifta i 50 år. Men de fick inte en enda dag som pensionärer ihop, istället blev livet tillsammans en kamp ända tills Ann-Marie kom till vårdhemmet. 
– Den första tiden där blev jobbig, varje gång jag hälsade på henne blev hon ledsen eller arg när jag skulle gå. Men jag visste ju att hon hade det mycket bättre där än hemma. 
Ann-Marie och Lars har haft ett bra och händelserikt liv ihop och hade ett stort socialt nätverk. Att göra det minnet större än de jobbiga senaste åren är viktigt för Lars. 
– Vårt liv ihop är störst, vi har haft mycket roligt, säger han med eftertryck. 
Han berättar att han hela tiden varit öppen med hur han har mått, men är medveten om att många inte vågar pratar om sina känslor. Den som vårdar en anhörig hemma får hålla inne med mycket inför den sjuke. Det kan kännas förbjudet att till exempel bli arg på honom eller henne och skuldkänslorna lurar runt hörnet. De sistnämnda känslorna dyker gärna också snabbt upp när den som vårdar står inför ett eventuellt beslut om vårdhem för sin anhörige. Det är lika med att så att säga ge upp den partner som du en gång lovade att älska i både nöd och lust. 
– Vi vårdar av kärlek, men det kan sluta med två offer. Många tar beslutet om att inte orka längre alldeles för sent. Speciellt kvinnor tror jag vårdar för länge. 
Lars och Ann-Marie fick mycket hjälp av omsorgen så länge hon bodde hemma. När hon flyttade är det hans bestämda uppfattning att hon fick det bättre, men för hans del tog hjälpen slut. 
– Allting handlar om den sjuke, det tas ingen hänsyn till den anhörige som blir lämnad ensam. 
– Och ensamhet är den värsta sjukdom som kan drabba en, säger Lars, som hela tiden har haft ett stort stöd av sina döttrar. 
– Det var ju fruktansvärt för dem att se sin mamma bli sjuk och att jag sedan höll på att gå under. 
Det som blev en signal för honom att till sist inse att han var tvungen att ta sig upp ur det djupa hål han befann sig i, var ett möte på gatan med en präst han kände. Hon såg direkt vart han var på väg och hur han mådde och påtalade det också. 
– Det blev en väckarklocka för mig och lite senare kom jag i kontakt med anhörigföreningen i Hässleholm. Där fick jag träffa människor som hade liknande erfarenhet som jag och det gav mig hur mycket som helst. 
– I dag är jag hårt engagerad i föreningen och kan hjälpa andra eftersom jag vet vad de går igenom, säger Lars, som också uttrycker besvikelse över att föreningen inte får några bidrag av Hässleholms kommun. 
Han förstår numera vikten av att vårda sig själv, att se till sina egna behov och att det är okej att han lever vidare, trots att Ann-Marie är sjuk. Han vet att hon har det så bra det går i sin sjukdom och hälsar på henne ett par gånger i veckan. 
– Trots att hon i dag inte kan prata, möts jag ibland av ett igenkännande leende. Men jag vet inte om hon vet vem jag är. 
Han tvekar inte en sekund på frågan om det skulle vara okej att träffa en ny kvinna. 
– Men bara som en vän att uppleva saker tillsammans med, inte för att leva med. Mina barn tycker det är okej, annars hade det givetvis varit svårt. 
– Jag vet att jag ha gjort allt jag har kunnat för Ann-Marie och känner ingen skuld. Jag kan inte bara gå här och vänta på att dö. Det är viktigt att skapa ett nytt liv och hitta glädjen igen. 
– Att tro att du inte har rätt att leva bara för att din partner är sjuk är ett feltänk. Det är också viktigt att inte vänta på att någon ska hjälpa dig utan sök hjälp själv. 
 
 
Profil: 
Namn: Lars Olsson.
Bor: i Hässleholm. 
Yrke: pensionerad kriminalkommissarie. 
 
 
 
Anhörigas riksförbund, AHR:
Medlemmar i AHR är lokala anhörigföreningar, enskilda stödmedlemmar och stödjande organisationer/föreningar. Genom att enskilda anhörigvårdare tillsammans med andra intresserade går samman och bildar lokala anhörigföreningar i landets kommuner gör anhörigas röster sig allt mer hörda och därigenom kan anhörigvårdare påverka och bidra till utvecklingen av ett brett anhörigstöd. Den lokala anhörigföreningen har också en viktig funktion i att stötta och hjälpa den anhörige på bästa sätt. Föreningen blir ofta den förmedlande länken mellan den anhörige och kommunens olika tjänstemän. 
Genom att också ordna olika former av möten och sammankomster för information, gemenskap och stimulans kan föreningen bidra till att vardagen känns lättare. Anhörigföreningen är för alla oavsett diagnos och bygger på ideellt arbete. 
Lokala föreningar i Skåne finns i Bjuv, Helsingborg, Hässleholm, Hörby, Lund och Svedala.