Reportage

Mod att berätta

 

Alla bär vi saker vi har gjort eller sagt som vi har ångrat och alla har vi valet att fortsätta bära eller göra någonting åt det. Agnetha Dentback har gjort det sistnämnda. Hon blev en mobbare i nionde klass, men har lyckats förlåta sig själv
 
 
När Agnetha började i den nya klassen i femman, hon vill inte berätta var, förstod hon snabbt att här gällde det att vara tuff för att komma in i gemenskapen. Hon lyckades förbli tuff hela vägen till nionde klass, var duktig i skolan och höll sig väl med lärarna. Hon hade det bra hemma och var ett mycket älskat barn, men i tonåren började hon fundera sitt ursprung
– Jag var adopterad, men visste att jag hade syskon. Det var bara jag som blev bortlämnad och jag drog därför slutsatsen att det måste vara något fel mig. 
Den gnagande känslan gjorde att hon kände sig osäker och rädd för att inte duga och framför allt, rädd att bli övergiven. När de började i nian kom det en ny tjej till klassen, en tjej som hade tvingats byta klass på grund av många års mobbning. Agnetha har funderat mycket på vad som sedan hände. 
– När jag ser på den 15-åriga tjejen jag var tycker jag synd om henne. Jag såg mig själv i den nya tjejen, hon var så osäker och försiktig. Sådan kände ju jag mig också, men det ville jag inte erkänna. 
Det Agnetha inte kunde acceptera hos sig själv, blev alltså synligt i den nya tjejen och för att slippa se sin egen osäkerhet behövde hon förtränga henne. Agnetha och hennes kompis, de två var bäst i klassen, började frysa ut sin nya klasskamrat och fick de andra med sig. 
– Ja, vi hade skrattarna med oss, säger Agnetha och syftar på den stora delen av en klass som är åskådare till mobbning och som inte gör något för att stoppa den. 
– Det var en utstuderad utfrysning, men egentligen tyckte vi inte att vi gjorde någonting. I den andra klassen hade tjejen blivit utsatt för fysiskt våld och de hade förstört hennes grejor, det tyckte vi var hemskt så det skulle vi aldrig göra. 
Agnetha och kompisen kunde ostört hålla på med sin tysta mobbning, de fick inga signaler på att de gjorde fel. 
– I dag funderar jag över vuxenvärlden, varför tar det så lång tid innan vi agerar?
Så en dag blev hon och kompisen inkallade till studierektorn. Enligt Agnetha var han en underbar lärare som hon tyckte väldigt mycket om. 
– Vi blev ofta inkallade till honom och då handlade det om att få beröm för någonting, därför var det inget konstigt. 
– När vi kom in stod han med armarna i kors och sa ingenting. Vi bara stod så i flera minuter och jag började rannsaka mitt samvete, men konstaterade att jag hade skött mig. 
Efter en i de båda tjejernas ögon väldigt lång stund sa studierektorn: "Är ni nöjda nu?". Och han sa det en gång till. 
– Sedan berättade han att den nya tjejen hade försökt ta livet av sig på natten. Inte ens då blev det ett samtal hem, kan du fatta det? 
Och frågan som studierektorn inte verkade ställa sig själv är varför skolan inte gjorde någonting tidigare. Något svar lär Agnetha inte få, hon kan bara spekulera. 
– Det var säkert så att lärarna tyckte det var jobbigt att gå på oss, vi skötte vårt skolarbete, kom från bra familjer och det var ordning och reda hemma. Men man behöver inte ha en taskig barndom för att det ska gå fel. 
Den mobbade tjejen kom aldrig tillbaka till skolan och Agnetha vet inte hur det gick för henne. Hon ursäktar inte sig själv som tonåring, men hon ser att det finns förklaringar till hennes beteende. En är den bristande självkänslan som grundade sig i frågan om varför hon blev bortlämnad och en är att hennes adoptivmamma var sjuk och dog när Agnetha var 16 år. Hon mådde alltså själv dåligt och tog ut det på en person som var enkel att trycka ned. 
– Jag var 20 år innan jag försiktigt började närma mig händelsen och inse att jag faktiskt hade bidragit till att någon annan försökt ta livet av sig. 
– Och jag var över 30 år innan jag tog tag i det på riktigt. Då kunde jag knyta ihop ett antal lösa trådar i mitt liv och titta på de skador jag hade fått av adoptionen. 
I fjol fyllde Agnetha 50 år och ler när hon berättar att hon tror att hon genomgick någon sorts positiv 50-årskris. Inte bara några enstaka trådar är ihopknutna utan hela säcken. För tre veckor sedan stod hon på scen på en kvinnodag, som hon själv var med och arrangerade, och berättade för första gången öppet om händelsen i tonåren utan att känna någon rädsla över sitt avslöjande. 
– Vi vuxna måste erkänna att vi är rädda för att kunna sluta vara det. I rädslans namn delar vi in, fördömer och stämplar andra människor.
– I dag har jag förlåtit mig själv och jag har sett den vilsna tösen jag var. Jag kan inte göra någonting ogjort, men jag hoppas att jag kan hjälpa andra med min berättelse. 
 
 
Profil
Namn: Agnetha Dentback. 
Bor: i Tyringe. 
Familj: två söner och en katt. 
Sysselsättning: församlingsassistent. 
Motto: "bättre att ha försökt och misslyckats än att aldrig ha försökt".
 
 
Agnethas råd till vuxenvärlden: 
Våga se och agera.
Be om hjälp att agera om du inte klarar det själv. 
Se att mobbningproblemet är allas ansvar. 
Se att andra människor kan bli offer för din dåliga självkänsla, för de problem du inte vågar se eller ta itu med. Våga titta på dig själv, gå gärna i terapi. 
Jobba med att ge barnen bra värderingar.
Tänk på att mobbning är allting vi gör eller säger som får någon eller några att känna sig mindre värda.