Krönikor

En liten fågelunge som satte sina spår

 

Likt en främmande fågelunge stod han i hallen utan att säga ett ord, tittade i golvet och höll pliktskyldigast socialarbetarens hand. Lika pliktskyldigt tog han min. 

Med sina tre år hade han redan kapitulerat inför vuxenvärlden och visste att han aldrig kunde vinna. Vuxna luktade svek. Det dröjde innan vi fick honom att knacka hål sitt omslutande skal. Först gjorde han en liten glugg och tittade försiktigt oss genom den. Vilka var vi egentligen?

Vi lät honom titta, väntade honom. Sakta, sakta plockade han bort skalet och hade till slut bara sin ömtåliga hud mellan sig själv och oss. Den vackraste dagen var när han kom rusande rakt in i famnen oss som vilken unge som helst

Han litade

Några dagar efter hans sexårsdag var vårt äventyr tillsammans över. kom beskedet att hans mamma hade varit nykter länge att hon var värd en chans att ta hand om honom igen. Den svårt nedsupne pappan hade för längesedan försvunnit ur pojkens liv

Om mamman fick hem sin son igen skulle hon bli än mer motiverad att hålla sig nykter, sa socialen

Tårar, tårar, tårar, hans blandades med våra. Han ville stanna hos oss skrev han med sitt salta ögonvatten, men vi kunde ingenting göra

Han kapitulerade igen. Det var som om han kände igen känslan och genast blev ett med den. Ett med att inte lita

En myndighetsperson påminde om att vi skulle ha låtit bli att bli känslomässigt knutna till pojken, han var ju bara placerad hos oss lånad tid. Men hur skulle vi kunna undgå att älska en liten fågelunge som sakta tog sig ut ur skalet för att till sist våga ha bara sin hud som skydd mot omvärlden? Som vågade ta steget att bli en levnadsglad helt vanlig pojke? Hur skulle något annat än kärlek ha kunnat honom att ta sig ut ur skalet?

Och han , ingen berättade för honom att han inte skulle knyta an till oss. Han visste inte hur han skulle hålla distans när hela hans lilla varelse skrek efter närhet och kärlek

Han bar sina favoritsaker i famnen när han gick iväg med socialarbetaren. Nallebjörnen han fick av oss den dagen han kom och som hade blivit hans ständige följeslagare och eltandborsten han fick när han fyllde sex år. Den hade stått högst önskelistan liten han var

Han sa hej och kramade oss hårt, hårt, hårt. En liten kille helt ensam mot vuxenvärlden. Han gick för att bli en uppmuntran åt en mamma som hade hållit sig nykter länge att hon förtjänade att ta hand om honom igen, till en pappa som inte fanns för honom

Han gick till ett liv som kanske skulle bli bra, men kanske inte och för dem som bestämde var det okej att chansa. 

Den här berättelsen är påhittad, men den springer ur verkligheten. Jag har aldrig glömt reportaget om barnet, en femårig flicka, som tvingades lämna sina fosterföräldrar för att hjälpa sin biologiska mamma att hålla sig nykter. Det sades precis så i filmen, att om flickan flyttade tillbaka skulle mammans motivation att hålla sig borta från alkoholen öka. 

Rätt eller fel från ett yrkesmässigt bedömningsperspektiv vet jag inte, måste jag väl erkänna. Det jag vet är att barnen alltid får leva i och med konsekvenserna av vuxnas beslut. Bäva månde ungarna den dag vi slår fast att det är en mänsklig rättighet att bli förälder