Krönikor

Teer jag helst vill undvika att dricka

 

"Och dricker du inte mycket te", sa hon till mig när jag gick. Va? tänkte jag. Jag dricker väl inte mycket te, jag är ju en riktig kaffekärring? Minns fortfarande hur jag som barn doppade dubbelvikta limpmackor i kaffet och det hette frukost. Fullkornsbröd hade jag aldrig hört talas om. 60-talet behövde vi nog inga fibrer, tror jag. Inte lösviktsgodis i kilopåsar heller för den delen. Jag väntar fortfarande den handlare som vågar kräva mindre påsar vid godislådorna. Och att de sistnämnda ska höjas inte småttingarna blir frestade
Så vad var det för te hon menade?
Hon tittade på mig och skrattade. "Mås-te, in-te, kan-in-te, det finns en massa teer vi dricker som hindrar oss från att göra det vi tycker om eller drömmer om." 
Jag förstod, jag hade nog ett och annat sådant te i skafferiet fick jag erkänna. 
Någon har sagt att måttet på personlig framgång är hur vi känner oss inombords när vi blir gamla. Om vi på ålderns höst känner oss bittra över livet kanske det åtminstone till en del handlar om att våra inre drömmar är oförlösta. Och det behöver alls icke handla om stora saker, det kan vara allt möjligt. Den som dricker mycket kan-in-te blir ett hinder för sig själv i både stort och smått.
Så vad är det egentligen i det där teet som gör att det blir sådär? Ja, det är naturligtvis individuellt, men en sak är förmodligen att vi lägger alldeles för mycket "andras förväntan" i det. Vi tror att andra förväntar sig att vi ska vara och göra på ett visst sätt och så lever vi in i den rollen för att till slut inte veta riktigt vem vi är eller vad vi egentligen vill. 
Det kan också vara så att andra människor inte alls förväntar sig det vi tror, utan att vi på grund av bristande kommunikation själva skapar bilden vi känner att vi måste leva upp till.  
När vi går emot vår innersta och högst privata längtan, är det stor risk att vårt system till slut protesterar. Kroppen pratar med oss genom smärta, det vittnar många om som jobbat sig till en utmattningsdepression. Signalerna finns där, men kroppens hyresgäst lyssnar inte utan bara springer vidare. Det går också utmärkt att oroa sig till en vacklande hälsa.
En läkare jag intervjuade en gång menade att en av de mest stressande konflikterna vi kan ha är när våra egna, inre önskemål eller värderingar krockar med yttre förväntningar och krav.  
"Nej, jag ska inte dricka för mycket te", lovade jag kvinnan som efter vårt möte gav mig denna mentala färdkost på vägen. "Jag håller mig till kaffe", sa jag skämtsamt. 
Hon såg strängt på mig som om jag inte förstod allvaret. Utan att säga någonting gav hon mig en bok och schasade sedan iväg mig som om jag var ett litet barn. När jag kom hem slog jag upp en sida på måfå och läste: 
"Varje gång du ber om ledning får du det". Gary Zukav. 
När jag sedan bläddrade vidare såg jag till min förvåning att det stod likadant på alla sidor. Vilken konstig bok. Var det månne någonting jag skulle förstå? Vad var det för en kvinna jag hade mött? Jag fick aldrig veta det eftersom jag inte träffade henne igen. Men det gör ingenting. Livet är precis så mystiskt och fantastiskt som vi tillåter att det är. Och ibland vet vi inte heller vad som är sant eller inte sant.