Krönikor

Alla som vill ska inte skaffa djur

 

"Från början verkade allting himla bra. Jag blev anvisad en egen plats där jag skulle sova eller bara kunde dra mig undan om jag ville vara ifred. I början kändes det lite ensamt, minns jag, jag var ju van vid att ha många omkring mig, men familjen jag skulle bo hos var trevlig och brydde sig mycket om mig. Det var nästan det blev slagsmål om vem som skulle vara med mig och se till att jag hade det kul. Jag fick jämt höra hur gullig och mjuk jag var och när det kom besökare visade de upp mig och det var ett himla aande och ooande

Det gick ganska lång tid och livet var behagligt. Jag fick mat, lekte mycket, blev klappad och ompysslad och jag kunde gå in och ut i huset som jag ville. Det gjorde jag också och ibland var jag på vift ganska länge. 

Plötsligt en dag stod det klart för dem jag bodde hos att jag skulle ha ungar. Då var det slut på det goda livet, ska jag säga, jag skulle ut ur huset fortare än kvickt. Kattusling och annat kallade de mig, slängde in mig i en bur och körde iväg mig i bilen. Det var kväll och mörkt. Bilen stannade och buren öppnades. "Ut med dig" hörde jag och jag kröp bara längre in i buren. Jag förstod att något förskräckligt höll på att hända och ville inte vara med om det. 

Då kände jag en hand som tog tag i mig och drog mig ut. Jag klöste och rev så gott jag kunde, men hade inte en chans. Ensam och övergiven såg jag när bilen körde iväg. En katt har nio liv sägs det, men det hoppas verkligen inte jag. 

Allt det där hände för en liten tid sedan. Jag fann min tillflykt i ett fallfärdigt skjul i utkanten av ett bostadsområde, där bor jag fortfarande och nu har mina ungar kommit. Sex stycken småttingar att hålla reda på och freda från omvärlden. Det svåraste är att hitta mat och vatten. 

Men jag är inte ensam. Jag träffar ideligen andra katter som har gått samma öde som jag tillmötes. Någon har blivit utslängd för att hon skulle ha ungar, andra för att familjens semester tog slut och "katter klarar sig alltid". Ytterligare andra har blivit utkastade eftersom de inte är lika söta som när de var små, inte lika kul att klappa och leka med längre. Ibland tar människorna till ett knep och skyller på något de kallar allergi, de tål plötsligt inte sin katt längre säger de och tar därför sig rätten att bara slänga ut den. 

Vi olyckskatter klarar oss inte alltid som det sägs. Vi får slåss, vi svälter, vi blir sjuka, vi dör och våra unga blir övergivna. Människan är inte ett snällt djur som gör såhär mot oss, som om ett kattliv är värt noll och intet."

Ja, tänk om katter kunde prata, vilka förskräckliga levnadsöden vi skulle få oss till livs. Varje år överges tusentals och åter tusentals katter av olika skäl av sina ägare och lämnas vind för våg. Dessa ägare borde verkligen har lyssnat på rådet att tänka efter före. En katt är ett liv och en personlighet som inte bara är ett sällskap utan kräver omvårdnad och kostar pengar. Den som inte inser det ska heller inte skaffa något djur.