Krönikor

Inte mycket är som vi trodde att det var

 

Efter tre avsnitt av Vetenskapens värld om vår fascinerande hjärna är jag helt det klara med att jag inte kan lita någonting jag ser. Att vi människor överhuvud taget kan användas som vittnen i en rättegång är för mig obegripligt. I ett av programmen visades en scen där en klunga människor stod i en park, djupt koncentrerade en trollkonstnär. Plötsligt hörs en kvinnoröst skrika en man och alla vänder sig om. Vi tevetittare är också med. En kille kommer springande, sticker ned handen i väskan som den utskällde mannen har axeln och tar upp en plånbok. En annan kille kommer springande, övertar plånboken och de båda tjuvarna sticker från platsen. Kvinnan lägger också benen ryggen och alla förstår att hon var en distraherande faktor
Men vad var det egentligen som hände? Hur såg förövarna ut och vad hade de sig?
När skaran av vittnen skulle förhöras häpnade jag som tittare. Händelsen beskrevs i flera olika versioner och vittnena enades inte om varken kläder eller färger. När försöket dessutom innehöll ett par vittnen som medvetet skulle röra till det, blev det helt uppenbart att vi inte kan vara säkra att det vi minns är rätt
Måndagskvällens avsnitt var precis lika intressant som de båda andra två. Här berättades det hur vi ser färg och form, hur lätt det är att lura oss och givetvis också varför. Utan irriterande reklamavbrott drogs vi tittare in i hjärnans fantastiska värld och i det ena experimentet efter det andra visades hur vi bara kan tro, inte veta. 
En kvinna står och säger ett ljud, men hennes mun rör inte sig på det sätt som jag har lärt mig att den ska göra. Alltså kan jag inte höra vad hon säger, jag kan bara tro och gissa. Mitt synintryck säger mig något annat än det jag hör, jag får inte ihop ljudet med bilden och hamnar någonstans mitt emellan och kan inte tolka vad hon säger. 
Vi fick också lära oss mer om spegelneuroner, alltså de hjärnceller som är specialiserade på att härma. Försök har visat att om vi exempelvis tittar på en musiker som spelar fiol, påverkas vår högra hjärnhalva rent fysiskt. 
Det är spegelneuronerna som gör att vi kan sätts oss in i hur andra människor känner eftersom vi upplever andra människors rörelse i vår egen hjärna. Vi kan alltså lära in saker bara genom att titta på hur andra gör. Hjärnan skiljer inte på om vi verkligen gör det vi tänker på eller om bara tänker det.  
För mig har programmen satt större ljus på varför mental träning fungerar och jag har blivit än mer övertygad om att vi ska vara försiktiga med vad vi lagrar i vår hjärna. Om vi hela tiden tänker negativa tankar tror hjärnan att det är så vi vill ha det och så blir den vår medskapare i negativitet. Förmodligen är det också från någon sorts hjärnkunskap som uttrycket "våld föder våld" har sprungit. Vi härmar helt enkelt varandra rent mekaniskt. 
Det finurliga är att det också fungerar i det godas namn. Le och du får ett leende tillbaka. Gör en god gärning och du får gott tillbaka. Den inställning vi matar är också den som blir starkast. Hjärnan tror på oss oavsett vad vi säger till den.