Krönikor

Jag har faktiskt något på tungan

 

Nä, dra mig baklänges, nu är goda råd dyra. Jag är ute okänt vatten och måste ro detta i land, trots att regnet står som spön i backen. Men som en fågel Fenix ska jag resa mig ur askan och se ljuset i tunneln
De trodde att det gick att jämföra äpplen och päron, men att förklara det var som att kasta pärlor för svin. Jag bara la lök på laxen och kände mig som en elefant i en porslinsaffär, trots att jag inte talade med kluven tunga utan faktiskt sa rena rama sanningen. 
Fast jag anade ugglor i mossen och använde mina apostlahästar för att ta mig bort från ankdammen. Jag är inte typen som armbågar mig fram och går inte heller bakom någons rygg. Jag förstod också att detta bara var toppen på ett isberg och att det den här gången var mitt huvud som begärdes på ett fat. 
Eftersom jag inte är en sådan person som dansar efter någons pipa bestämde jag mig för att bita i det sura äpplet. Droppen som fick bägaren att rinna över var när bara jag skulle dra åt svångremmen. 
Men jag ämnar hålla fanan högt och tänker inte hemfalla åt känslan av att ha en gås oplockad med någon. Tvärtom. Jag ser mellan fingrarna istället för att se rött. Det fina i kråksången är att jag faktiskt tycker att det är jag som har dragit det längsta strået. Jag har länge kastat ett getöga på något annat och nu känner jag att jag har luft under vingarna. 
Fast snacka om att hamna ur askan i elden. Fågel Fenix riskerar att få sina vingar svedda, men jag ska ta mig ur det här med flaggan i topp, det vet jag. Jag tänker inte missa tåget utan ska bli en lyckans ost. 
Nu kanske någon tycker att jag ska lyfta på förlåten, men jag låtsas som det regnar. Att avslöja något lägger bara en hämsko på processen när jag i själva verket vill trycka plattan i mattan. 
Jag pratar inte smörja och kommer i sinom tid till pudelns kärna. Nu får det alltså bära eller brista, jag har helt enkelt satsat på fel häst och har bestämt mig för att se om mitt hus. Framöver ska jag ha örnkoll så jag slipper äta upp vad jag har sagt eller gjort. Varje moln har en silverkant och det finns en mening med allt. Efter regn kommer sol. Gamla lagrar är inget att vila på, bättre är att visa framfötterna och jag vet precis hur slipstenen ska dras. Jag vädrar helt enkelt morgonluft och vänder på kuttingen. 
Ända in i kaklet ska jag, men nu har tiden kommit och bara för dina öron tar jag bladet från munnen. Jag ska vara en nagel i ögat och ge igen för gammal ost. Öga för öga, tand för tand. Som grädde på moset ska de få veta att de lever, alla gamla surdegar som bara ligger och jäser. 
Sanningens minut har kommit. Jag har inte bara en räv bakom örat, utan också ett ess i rockärmen. Jag är en ulv i fårakläder som jag ibland ger fria tyglar. Speciellt när jag har fått på pälsen. Ingen för mig ostraffat bakom ljuset, det är säkert som amen i kyrkan.
Om jag pratar rappakalja och idioti? Nej, . Det kallas idiomatiska uttryck och vårt språk är alldeles fullt av dem. Det går att hitta vilken historia som helst, även om det inte är gjort en kafferast. Alltid faller den någon läppen. Och jag lovar att jag inte har tomtar loftet.