Krönikor

Vill vi leva i en värld där rädslan får styra?

 

Den som ser mig slå ett par gånger i diskbänken med locket till kaffekannan innan jag sätter det, kanske tror att jag har tvångstankar. Att jag "måste" slå med locket för att inte något hemskt ska hända
Så är det inte. Att jag gör så handlar bara om en ren och skär vana från en tid när jag bodde i en stuga i skogen som halva året befolkades av gigantiskt många tvestjärtar. De satt till och med i locket till kaffekannan så jag fick helt enkelt slå ett par gånger med det för att försäkra mig om ett tvestjärtsfritt kaffe. 
Som barn, tonåring och ung vuxen hade jag en fullt utvecklad fobi för dessa små djur, vilket jag har nämnt tidigare. Och vi vet ju också att det mesta kan bli en vana så det gäller verkligen att se upp, det är lätt att fastna i konstiga beteendemönster. 
jag vet inte om gammalt skrock sprids nuförtiden, jag ser i alla fall inte många som slår sig i ryggen tre gånger när de har råkat trampa på ett brunnslock där det står A eller V på. Om det står K är det helt okej för det betyder kärlek, fick jag lära mig en gång i tiden. 
Och varför är det ingen som har kommit på hur gamla speglar ska slängas? Det finns ju inget sorteringsfack på soptippen som garanterar att de inte går sönder. Vem hittade egentligen på att människan drabbas av sju års olycka om hon slår sönder en spegel? 
Skrock handlar om rädslor och det finns mycket vi kan vara rädda för. Häromdagen hittade jag en sak till. Slukhål. Blotta namnet ger mig stora darren. Visst, det händer inte så ofta i Sverige att marken öppnar sig, men ändå. Fenomenet är som hämtat från en science fiction-film, det är bara monstret som fattas. 
Fast ibland händer det att jag skulle önska att vissa saker bara försvann i ett slukhål. Som ordet hedersvåld, till exempel. Av vilken anledning har vi i det svenska lagspråket ännu inte skapat ett nytt ord för ett mord som begås av någon som har tagit lagen i egna händer? Som talar om för människor att det inte finns något sådant som att mörda i hederns namn? Orden heder och våld eller mord är direkt oförenliga med varandra. I den stund vi behåller termen fastslår vi att det faktiskt är möjligt att mörda någon i hederns namn. 
Nä, ned med det sammansatta ordet i ett slukhål så att ett nytt kan födas. 
Men tillbaka till rädslorna. 
Människan gör hemska saker i rädslans namn, mördar, förstör, hämnas, men hon kan också vara rädd om andra, skydda, värna och älska. 
Rädsla är frånvaro av kärlek, heter det. Jag hör på nyheterna att en 13-årig flicka från Örebro har kastat sig framför tåget. Polisen misstänker att hon inte orkade leva längre sedan hon utsatts för nätmobbning. Vad vi behöver göra i vårt samhälle, i vartenda hem är att återupprätta hedern och respekten för varandra. 
Den som utsätter en annan människa för elakt förtal något sätt är en rädd människa. Och världen, Sverige, orten där vi bor, arbetsplatsen, skolan är fulla av rädda människor. Jag har inget svar frågan vad vi ska bota denna frånvaro av kärlek med, men det är bråttom att vi hjälper varandra. När en 13-åring tar livet av sig grund av mobbning har hela samhället misslyckats