Krönikor

Vad är det egentligen jag inte kommer ifatt?

 

Tusentals gånger har jag hävt mig upp bassängkanten utan problem. Som tävlingssimmare tog jag mig med lätthet upp ur vattnet utan att använda stegen. När jag var barn kunde jag stamklättra som en apa, häva mig upp i en dörrkarm och hänga där hur länge som helst, jag var en armstark liten jänta som gärna mötte vuxna i armbrytning. Visst, jag fattar att de lät mig vinna, men jag tror nog att jag gav dem en match. 
Friidrottare och handbollsspelare kan jag också lägga till meritlistan och antalet armhävningar jag klarade i sträck var många. Allt det där minns min hjärna fortfarande, men kroppen, min kära, organiska kropp lever i verkligheten
 
I verkligheten är det så att jag i förra veckan tog mig till en för Hässleholms del närliggande stad för en simtur eftersom öppna badhus i min egen kommun är en en bristvara. Dessutom gillar jag Tivolibadet i Kristianstad. Nåväl. Vattenkanten där är i höjd med bassängkanten och när jag hade simmat mina längder bestämde jag mig för att strunta i trappan, som jag annars brukar nyttja, och tog mig istället bort till kanten för att med lätthet häva mig upp. Vattnet var ju som sagt lika med höjden på bassängkanten. 
Jag kan bara säga att nu anar jag hur mycket en elefant väger. 
Eller hur svag jag har blivit i armarna. 
Första försöket misslyckades helt och fullt. Jag trodde nästan att någon höll mig i benen. Det var helt omöjligt att komma upp. Och jag bjuder på bilden du som läsare får på näthinnan. Det stod några andra badande lite längre bort och säker på att de hade sett min belägenhet tog jag ett beslut långt inom mig att jag skulle ta mig upp och samtidigt se oberörd ut, kosta vad det kosta ville. 
Några sekunder senare var jag i triumf uppe ur bassängen och torkade mig nonchalant med handduken. Sanningen var den att jag dolde smärtan under handduken, jag var helt säker på att jag fått en ordentlig lårkaka. 
Det hade jag nu inte, min stolthet kostade mig bara ett blåmärke. 
Och varför berättar jag nu om denna, faktiskt lite pinsamma upplevelse i badet. Jag vet inte riktigt, kanske är det för att jag ständigt förvånas över att jag har blivit över 50 år och fortfarande känner mig så ung inombords. Och att jag vet att jag inte är ensam om den känslan. Vi blir inte rynkiga på insidan, därinne kan vi vara precis så unga som vi vill och jag är fullständigt medveten om att jag har väldigt mycket flicka i mig som längtar ut. Jag tycker fortfarande det är roligt att bolla mot väggen, att spela boll överhuvud taget, att leka delfin i vattnet, att stå i stark vind med utbredda armar och låtsas att jag kan flyga, att hoppa på stenar vid havet, ja, jag skulle kunna räkna upp en hel massa saker som visar att jag inte har förstått att jag är vuxen. Åtminstone inte den del av mig som fortfarande tror att jag med lätthet kan häva mig upp ur vattnet i en bassäng. 
Nej, jag säger som den danska författarinnan Tove Ditlevsen en gång lär ha sagt:
"Många är aldrig riktigt jämnåriga med sig själva". 
Jag erkänner direkt att jag ingår i den gruppen, men frågar mig jämt och ständigt vad det är i åldern jag tror jag vill komma ifatt. Och varför.