Krönikor

Inblick i en vardag som grep mig djupt

 

Förra veckan talade en förkylning om för mig att jag skulle hålla mig i stillhet och vad är bättre än att läsa en bok? jag kollade efter något oläst i hyllan och tog fram Den bortlämnade flickan av Kathy Harrison, en av många böcker som fått följa med mig hem från HIF:s gigantiska bokloppis. Och det hände som händer lite och , jag kunde inte sluta att läsa. Om något annat pockade min uppmärksamhet lämnade jag högst motvilligt raderna. Jag sveptes in i boken och fanns där i huset hos Kathy Harrison och alla hennes barn. 
Boken är verklighetsbaserad och handlar om hennes liv som fostermamma. Maken Bruce är också med på ett hörn, men allting speglas utifrån Kathys tankar eftersom det är hon som skriver. 
När jag hade läst färdigt boken var jag så djupt berörd att tårflödet inte gick att stoppa. Jag grät av glädje över Kathys obändiga förmåga att alltid stå på barnens sida, jag grät för kärleken och styrkan i att våga se vingarna på alla barn oavsett hur de beter sig och jag grät för alla de barn som har föräldrar eller andra vuxna omkring sig som gör livet till ett helvete för dem. 
Den bortlämnade flickan är en berättelse om många olika barn, men titeln anspelar på en viss liten unge. I boken kallas hon Daisy, men hon heter förmodligen någonting annat i verkligheten. Hon är fem år och kommer till Kathy och Bruce eftersom hennes mamma inte kan hantera henne längre. Ingen vet varför hon är så jobbig, omgivningen har börjat tro att hon är utvecklingsstörd och hon är en svårplacerad tös eftersom hon har så många problem. Men för Kathy är det en utmaning att nå in till varje barn och ju svårare problem, desto större utmaning. Så Daisy får flytta in till dem. 
Den lilla tjejen är mycket svårnådd och mager som en sticka, hon kan inte äta eftersom mat ger henne kväljningar. Men i Kathys hem och tillsammans med de andra barnen, som är en blandning av biologiska, adopterade och familjehemsplacerade, börjar det sakta hända saker. 
Vid ett tillfälle när Daisy har varit upprörd över någonting sätter sig Kathy med henne och ger henne papper och kritor. När Kathy ser vad hon ritat blir hon förskräckt. Även om teckningen är barnsligt gjort, ser hon klart att den föreställer en man med en eregerad penis samt två barn. Ett litet större och ett litet mindre.  
Daisy och ett pojkspädbarn har blivit utsatta för övergrepp av mammans före detta sambo. Spädbarnet är sambons släkting. 
Flickan är alls icke utvecklingsstörd, hon är skräckslagen och nu kan hon börja få rätt hjälp. 
Det ordnar sig för henne, men det ordnar sig inte för alla barn. Kathy berättar öppet om sitt liv som fostermamma, en stundtals kaosartad tillvaro med mycket känslor. Hon älskar sina barn, ibland så mycket att hon har svårt för att lämna dem ifrån sig även när hon måste. Daisy är en sådan unge. Men Kathy är vuxen sin uppgift och låter sig inte styras av de egna behoven utan ser hela tiden till barnets. 
Det är smärtsamt när bästa sättet att älska är att släppa taget. Och modigt att öppet berätta om hur svårt det kan vara att genomskåda sina egna behov och vara riktigt vuxen en situation.