Krönikor

Som om allting vore på ett helt annat sätt

 

Plötsligt sitter du ett plan tillsammans med din närmaste familj, några vänner och bekanta, men också tillsammans med helt okända. Hela familjen kunde inte följa med, bland andra dina föräldrar, en syster och hennes barn. Andra släktingar finns inte mer, men du orkar inte tänka det just nu. 
För bara några månader sedan var livet som vanligt, du jobbade och barnen gick i skolan. Du hade ett hem att sköta, vänner att umgås med och intressen att syssla med din fritid.
 
Nu flyger du till ett okänt land och allt du och familjen äger får plats i era resväskor. Du har ingen aning om vad som väntar, vet i princip bara vad det nya landet heter.  
Från att ha varit en helt vanlig människa med ett lugnt och stilla liv har du blivit flykting
 
Än vet du inte hur svårt det är att börja ett nytt liv i ett nytt land med ett nytt språk. Det enda du känner nu är ångest över allt du tvingats lämna och skräck över vad som kan hända släktingarna och vännerna som är kvar. Och tacksamhet över att du och din närmaste familj lever och verkar ha fått en fristad att komma till. 
 
Du lägger armen om dina barn och någonting klämmer till om din strupe. Det är tungt i ditt bröst, det bor mycket gråt därinne att du knappt kan andas. För lång tid framåt ska du bara leva en timme i taget, en dag i taget, du ska orka en dag till och sedan får du se. För dina barns skull måste du leva vidare
 
Första tiden går och du har svårt att anpassa dig. Trots att det är krig i ditt hemland längtar du tillbaka, du vill till och med tillbaka eftersom det är svårt i det nya landet. Men du vet att det är omöjligt att resa och du får rådet av andra som bott här längre att glömma bort din längtan. Om du ska kunna anpassa dig måste du ge dig in i ditt nya hemland med full kraft. Det är inte lätt, du har inte valt din situation och du oroar dig hela tiden för dem som är kvar i hemlandet och för hur det ska bli både för dem och dig själv och den familj du har med dig. 
 
Stoffet till den här texten har jag hämtat i möten med människor som tvingats fly grund av krig. Jag har mött personer som trots att de har varit i Sverige i många år ännu inte kan prata om sina krigsupplevelser utan att rösten spricker, som har djupa sår att tiden inte har kommit åt att läka dem. Som oroar sig nästan sjuka över om barnen ska det bra i det land de ska växa upp i och se som sitt
 
Ingen som inte har varit med om krig kan föreställa sig hur det är och ingen som inte har flytt sitt hemland hals över huvud, kan sätta sig in i hur det känns. 
En gång för många år sedan satt jag i Kulturhuset i Hässleholm och lyssnade på en föreläsning om just detta. En föreläsning som gjorts till en flykt från ett sönderbombat Hässleholm och en början i ett nytt land där allting var obegripligt. 
 
Jag var väldigt glad, lättad och tacksam över var jag befann mig när ljuset tändes och föreläsningen var över. 
Precis som den gången när jag låg och lyssnade på småkillarnas krigslek utanför mitt sovrumsfönster en söndagsmorgon: 
"Skjut inte mer, du tar slut på batterierna!"