Krönikor

Bättre vara nyfiken i en strut än inte alls

 
Det är något konstigt med åldern och livet, tycker jag. Först föds vi och sedan rätt vad det är har det gått 50 år. Eller åtminstone nästan. På något sätt är det häftigt att närma sig mitten på livet och jag får titta mig riktigt i spegeln för att fatta att jag snart, snart är där. Och hur jag än tittar och tittar stämmer inte det jag ser med hur det känns. Alla de där åren känns ju ingenting utan de bara flyger omkring inne i mig som om de inte spelade någon roll. 
Spelar åldern egentligen så stor roll? Varför skrattar vi lite överseende åt en 40- eller 50-årig man som slår till och köper en motorcykel? Ålderskris, säger vi, och nickar lite roat  i samförstånd. Varför säger vi inte istället: "wow, vad kul att han köper en motorcykel, att han lever ut en gammal dröm innan det är för sent".
Vi lever som om det finns regler för vad vi får och inte får göra i relation till vår ålder. Men jag har inte sett någon sådan regelbok, det står inte någonstans att vi måste hinna göra vissa saker före en viss ålder. Det är som sagt bara som vi tror och har fått för oss. För vem finns det att fråga? Än så länge har vi inga lämplighetsombud i uppförande för vuxna. 
Visst drabbas många människor av ålderskriser, själv hade jag min första när jag var 28 och separerade från ett långt förhållande. Men en kris är inte lika med att loppet är kört, problemet är att vi i vårt samhälle har valt en negativ tolkning av ordet. Vi är rädda för att hamna i kris, vilket vi obönhörligen gör ändå eftersom det tillhör livet. Allt beror på hur vi tar det, inte hur vi har det, brukar det heta och det ligger något väldigt klokt i det.  
Ordet kris är i grunden inte negativt. Betydelsen är "avgörande vändpunkt" och det är också precis vad det handlar om. En avgörande punkt för hur vi ska använda oss av det vi går igenom för att skapa vår framtid. Ska vi gå stärkta ur krisen och se livet och tillvaron med nya ögon eller ska vi dras ned av den och låta de dåliga tankarna ta över? 
Var och en av oss har den fria viljan att välja inställning, så häftigt är det faktiskt, även om det kan vara svårt att se för den som befinner sig mitt i det jobbiga. Vi kan välja att se en kris som utveckling och det gäller inte bara oss själva, utan också våra barn. En trotsålder är inget annat än utveckling, barnet håller på att erövra litet till av sig själv och prövar de nya förmågorna på sina föräldrar. 
En vuxen ålderskris handlar oftast om att det känns som att livet håller på att springa ifrån oss, vi har inte gjort det vi har drömt om, vi har helt enkelt inte hunnit med. Men den bistra och härliga sanningen är att inte förrän vi lämnar livet på riktigt är det försent att leva. 
För min egen del, nu när jag med raska steg på något underligt sätt närmar mig de 50, har jag bestämt mig för att se det som en ny erfarenhet. Jag har ju aldrig varit 50 förut, åtminstone inte i det här livet, så jag vet ju inte vad som väntar. Att ha en nybörjarinställning till saker och ting ger oss en stor chans att behålla vår nyfikenhet och den behöver vi alltid ha med oss. Nyfiken i en strut, öppnar vi den så tittar livet ut. 
 
PUBLICERAD I NORRA SKÅNE DEN 6 OKTOBER 2010