Krönikor

Det ringer, det ringer men jag blir inte lurad

 
En måndag för någon vecka sedan blev jag uppringd av en vilt främmande person som tilltalade mig med mitt förnamn ungefär 35 gånger och frågade hur helgen hade varit. Det är inte ofta jag blir stum och utan ord, men vid sådana tillfällen händer det. Jag vet inte om jag ska bli arg eller bara spela med och strunta i att jag blir irriterad. 
Ja, ni vet alla förmodligen vad jag talar om. De där försäljarna som ringer hem till oss, trots att vi har nixat telefonen, och ska sälja något som vi antingen inte har eller som är bättre än det vi redan har. Den ytterst personligt hållna svadan strömmar genom luren och när jag försöker avbryta och tala om att jag inte är intresserad, har det faktiskt hänt att personen i andra änden har blivit arg. 
Jag minns speciellt en gång när jag blev uppringd av en herre som ville sälja tvättmedel. Det var en prenumeration och hur jag än förklarade att jag inte ville ha, fortsatte försäljaren att försöka övertyga mig om det förträffliga i att prenumerera på tvättmedel. Jag stod emot hans envishet och det slutade med att han blev riktigt ilsken och slängde luren i örat på mig. Det var ju precis det som jag borde ha gjort, men jag är alldeles för väluppfostrad för det. 
Så numera när det ringer säger jag direkt, alltså om jag får chansen, att jag inte är intresserad och talar om att jag aldrig handlar eller ingår avtal via telefonen. Istället frågar jag om jag kan få hem erbjudandet via mail eller post så jag kan titta på det i lugn och ro. Det kan jag fråga utan risk för det går nämligen i stort sett aldrig. Telefonförsäljare säljer via telefon och inget annat. För mig är det lika med att det ligger något lurt bakom. 
Jag tror faktiskt att vi allihop blir trötta på vårt konsumtionssamhälle lite då och då. Vi står där i affären och ska köpa tvättmedel och sorterna är näst intill oräkneliga. Sedan kommer vi till sköljmedelsavdelningen och råkar ut för samma sak. Visst blir det så att vi handlar det gamla vanliga, åtminstone jag, men sucken inombords känns ändå. Speciellt tydlig blir den när jag kommer till mjölkprodukterna. Hur mycket fil, yoghurt och mjölk som helst. För att inte tala om mängden av  läbbiga margariner som mer verkar vara släkt med hudkräm än med smör. 
Finns det verkligen konsumentunderlag för alla dessa sorter? Svaret måste tvivelsutan bli ja annars hade de inte funnits. Kanske är det bra att vi har så många val som vi har i vår vardag, det är ju ett utmärkt sätt att tvingas träna på det absolut största valet vi har fått, nämligen det fria. 
Det fria valet är underskattat tror jag, ibland glömmer vi till och med bort att vi besitter denna gåva. Vi gör som vi alltid har gjort, tänker som vi alltid har tänkt och förblir därmed som vi alltid har varit. En mycket stor del av vår tillvaro går på ren automatik med påföljande risk att vi plötsligt vaknar upp en dag och kommer ihåg att vi har glömt bort att leva. Kanske känns det till och med som om livet har slängt luren i örat på oss och då kan vi inte skylla på någon annan, inte ens en telefonförsäljare.
Men tack och lov har vi varje morgon en möjlighet att ta upp luren och lyssna. Livet finns där även om det inte syns. 
 
PUBLICERAD I NORRA SKÅNE DEN 20 OKTOBER 2010