Reportage

En bok som skrevs i skuggan av döden

 
Vad skulle du göra om du fick veta att du bara hade några månader kvar att leva? Randy Pausch bestämde sig för att säga ja till livet varje dag han hade kvar. Hans önskan var att hålla en sista föreläsning, i grunden för att hans barn skulle få ta del av hans erfarenheter och syn på livet. 
 
Det går inte att intervjua universitetsprofessor Randy Pausch. Han dog 2008, tre månader efter det att hans bok hade kommit ut. Ingen vill hamna i hans situation, nämligen att få veta att en sjukdom ska ända livet inom några få månader. Det kan dra ned vem som helst i den djupaste ångest, men Randy Pausch valde att fokusera på livet. 
Han funderade över hur han skulle kunna lära sina barn allt som det var tänkt att han skulle ha gjort under kanske de kommande 20 åren. Hur skulle han kunna lära dem vad som är rätt och fel, vad han tycker är viktigt i livet och hur skulle han kunna hjälpa dem när de ställdes inför utmaningar? Hur skulle barnen, som var fem, två och ett år när han fick beskedet, ha någon möjlighet att minnas honom? 
Istället för att hamna i bitterhet och passivitet beslöt Randy Pausch att göra något konkret, han skulle hålla en sista föreläsning på universitetet. Det skulle se ut som om han gjorde det för publikens skull, men i själva verket var det för sina barn. Alla föreläsningar på Carnegie Mellon University spelades in rutinmässigt, så också denna. För Randy Pausch blev det en chans att ge barnen allt det han inte skulle kunna ge dem i form av livskunskap och hans sista föreläsning blev också en bok. 
Så fort vi föds till den här världen är våra dagar räknade, vi vet bara inte när vi ska dö. Att få följa Randy Pauschs förberedelser inför döden är att få göra en märklig resa i livet. Han tar upp alla glädjeämnen, hur viktigt det är att vi tar hand om varandra, gör roliga och tokiga saker, är tillsammans och framför allt, förverkligar våra barndomsdrömmar samt hjälper andra att förverkliga sina. 
Randy Pausch var en hängiven beundrare av Walt Disney, som en gång lär ha sagt att "om du kan drömma om det, kan du göra det". Sedan barnsben hade Randy velat jobba på Disney, vilket han också så småningom lyckades med. Han fick jobb under ett halvår som idékläckare och Walt Disney hedras i boken för sitt sätt att tänka och sin strävan att få människor att tänka positivt och kreativt. 
Den som läser Pauschs bok ställs obönhörligen inför sitt eget liv och sina egna drömmar. Hur förgyller jag livet och hur gör jag för att medvetet sätta guldkant på tillvaron? Hur gör jag för att uppskatta och glädjas åt vardagen? Vad gör jag om jag plötsligt i min väg till ett uppsatt mål hindras av en vad det verkar gigantiskt hög mur? 
"Murar finns där av en anledning. De ger oss chansen att visa hur mycket vi vill ha någonting", säger Pausch. Han berättar om en tränare han hade i amerikansk fotboll som drillade sina adepter mycket hårt och han tackar honom för det. Av honom lärde han sig att genom att arbeta hårt går det att klara av saker imorgon som vi inte klarar i dag, något han har haft nytta av i hela sitt liv, menar han. 
Randy Pausch var universitetsprofessor och skulle kunna hylla kunskap väldigt högt. Det gör han också i boken, som är utgiven på Forum, men lika högt värderar han fantasin. Han är till exempel helt öppen med att han, som föddes på 60-talet, har lärt sig ledarskap genom att som barn låtsas att han var James T Kirk, befälhavare på rymdskeppet Enterprise i Star Trek. 
Det är befriande att få läsa att en högt utbildad vuxen man lever i fantasins värld, han älskar att leka och leva ut sin barnslighet, speciellt tillsammans med barnen. Barn lever i nuet och det är också i nuet han finner ron att leva sitt liv fullt ut. När han får beskedet att cancern har spridit sig till levern och han bara har sex månader kvar att leva säger han till sin älskade fru att "just nu, i dag, är det en underbar dag. Och jag vill att du ska veta hur mycket jag njuter av den". Han konstaterar också att det var så han skulle behöva leva resten av sitt liv för både sin familjs och sin egen skull. 
Randy Pausch har förstås mycket att lära oss. De flesta av oss tar dagen för given istället för att leva den och uppskattar inte livet förrän vi riskerar att förlora det. I västvärlden handlar tillvaron mycket om det materiella och vi glömmer värdet av att fantisera, leka och bara vara tillsammans. 
48 år gammal dog Randy Pausch och han skriver i sin bok: "Jag är döende och jag har roligt. Och jag tänker fortsätta att ha roligt varenda dag som jag har kvar. För det finns inget annat sätt att leva".
 
PUBLICERAD I NORRA SKÅNE DEN 18 NOVEMBER 2009