Reportage

Livet och döden

 
Den 2 april 2005 berättade Anita Rickard-Berg här på En annan sida om sin son Davids död ett år tidigare. Ytterligare fem år har förflutit och orden gå vidare har fått en speciell betydelse för henne. 
 
 
Hällevik ligger alldeles vid kanten av havet. Här älskar Anita Rickard-Berg att bo och hon gör det tillsammans Hans, hennes man sedan några år. När David dog bodde hon i Sösdala, men kände att det var nödvändigt att flytta därifrån. 
Hennes berättelse öppnar upp för tanken att livet kanske är mer än det vi ser och kan ta på. Anita är medial sedan barnsben, hon har alltid sett och hört saker som ingen annan har gjort och kände sig konstig under sin barn- och ungdomstid. Men så småningom hittade hon hem i sin egen livstro och står i dag på en säker grund. Det finns inte någon egentlig död, bara liv i förvandling, menar hon. 
– Det har med vanlig fysik att göra. Människan är energi och energi kan inte förstöras, bara omvandlas, sa hon den där gången för fem år sedan. 
Men att ha en sådan stark övertygelse om vad döden är, tar inte bort smärtan över att David inte lever längre. David, som var 28 år, blev påkörd på landsvägen utanför Sösdala och dog i ambulansen ner till Lund. Anita åkte i en annan ambulans och upplevde där den exakta tidpunkten när David släppte taget om livet. Sex minuter över fem blev det alldeles stilla omkring henne och hon såg hur Davids ansikte gled upp framför henne för att sedan försvinna bort. Hon visste omedelbart att han var död, tiden bekräftades senare på kvällen av en läkare. 
– Att mista ett barn är den största smärtan vi kan vaara med om. Förlusten går inte att förstå, men det är viktigt att inte skaffa sig en identitet i sorgen och stanna i smärtan. 
– David har lärt mig oerhört mycket om livet efter sin död, säger Anita med en djup kärlek i rösten. 
För Anita är det naturligt att stå i kontakt med den andra sidan. En gång, några veckor efter olyckan, sökte hon upp ett medium för att få kontakt med David och det lyckades också. Han förmedlade personliga saker till Anita som mediet omöjligt kunde veta och han sa att han inte hade sett bilen komma utan gick rakt in i ljuset.  Han berättade också att livet är en process och att hans tid var ute. 
– Han hade inte hade någon livsnyckel längre, säger Anita och återger Davids ord. 
Sedan besöket hos mediet har Anita stått i kontakt med David via sin egen öppenhet för möjligheten, hon tror inte att vi ska söka upp våra anhöriga hela tiden utan låta dem vara ifred. De kommer själva när de vill, menar hon.   
– I början hade vi en pratstund varje dag. Jag visste direkt när han kom, jag kände hur han snurrade håret på mig precis som när han var liten. 
Åren gick, men Anita kunde inte släppa taget om sorgen efter David. Så kom en dag när David plötsligt talade om för henne, där från andra sidan livet, att hon måste gå vidare. 
– Hur skulle jag kunna det? Men han sa att det var precis det jag måste. 
Fast Anita ville inte gå vidare, tanken på att göra det startade en ny sorgeprocess som höll henne kvar vid smärtan. Så här i efterhand säger Anita att hon verkligen fick erfara att kropp och själ hör ihop. På grund av att hon så envist vägrade gå vidare startade en process i kroppen som mynnade ut i fysisk smärta. Och var satte sig denna smärta? I fötterna förstås. 
– Jag fick så ont i hälarna att jag inte kunde gå. Jag hade aldrig haft problem med fötterna tidigare.
Anita förstod att hennes ovilja att släppa taget om David och gå vidare med sitt liv hade ett samband med smärtan i fötterna. Det blev så illa att hon tvingades operera båda hälarna, men då hade hon också insett att David hade rätt. Hon behövde börja leva sitt liv igen. I dag är båda hälarna fysiskt rensade från den oreda som fanns där, bland annat inflammation, och Anita har inom sig vågat ta beslutet att det är okej för henne att gå vidare. 
– Det känns inte besvärligt längre, David finns inom mig och som han säger, livet tillhör de levande. Det är viktigt att hitta glädjen igen, att leva nu istället för bakåt. 
– Naturligtvis har jag mina stunder när det är jobbigt, men jag går inte in i dem som tidigare utan har vänt på sättet att tänka. Jag är tacksam över att jag fick 28 år tillsammans med David, jag har lärt mig oerhört mycket om livet av honom, säger Anita och berättar att hon nu också plockat bort korset som har stått vid vägkanten där olyckan hände. 
Det gjorde hon när hälarna hade läkt.
 
PUBLICERAD I NORRA SKÅNE OCH SKÅNSKA DAGBLADET DEN 25 OCH 26 SEPTEMBER 2010