Krönikor

En kärlekshistoria sprungen ur musik

 
"I natt drömde jag något jag aldrig drömt förut", säger kvinnan till mannen. De sitter på en bänk alldeles vid havet och njuter av varandras sällskap. Solen håller på att gå ner och skapar en brinnande eld i vattnet, allra längst bort vid horisonten. 
I stundens förtrolighet berättar hon också att Lyckliga gatan inte finns mer, att den har försvunnit med hela kvarter. Det finns en sorg i hennes röst när hon pratar om leken och sången som har tystnat.
Mannen märker sorgen och vill möta henne i den, han är ju förälskad och känslorna ligger vidöppna och mottagliga för hennes. 
"Det hänger en sliten grimma i sitt stall", säger han och vågar för första gången öppet erkänna den svåra saknaden han känner efter sin stora kamrat. Hon lyssnar på hans ord och blir samtidigt än mer övertygad om att det är de två. Det börjar verka kärlek banne mig, tänker hon med en glädjerysning. 
De reser sig och går sakta iväg, än är de långt ifrån stan. De trivs bäst i öppna landskap och har planer på att köpa en röd liten stuga med utsikt, men kan också tänka sig ett hem någonstans kring de små husen i gränderna vid hamnen. 
Någon tillvaro med slit och släng har de inte, det enda som inte stämmer med den gemensamma livsfilosofin är hans gamla Cadillac. Den vittnar om hans vidlyftiga ungkarlsleverne, men de har ändå bestämt sig för att behålla den. 
Ingen av dem har haft något lyckat förhållande tidigare, men nu har de träffat rätt. De vill leva i lust och nöd och är förundrade över att det inte längre bara är alla andra som får varann. 
"Jag har aldrig förstått den där sången om att ha en man i byrån", tänker hon och ler inom sig. Hon vill ju tvärtom dela varje sekund i sitt liv med personen som går bredvid henne och när han för några veckor sedan friade med ett bedjande, "säg inte nej, säg kanske, kanske, kanske", tvekade hon inte utan sa ja direkt. 
"Vad var det du drömde förresten", frågar han.
"Jag drömde att det var fred på jorden och att alla krig var slut".
"Det låter ju fantastiskt. Men du, glöm nu din dröm, det är dans bort i vägen. Låt oss gå dit", säger han och räcker henne handen.
Han börjar nynna "Tio tusen röda rosor...", hon slänger med håret i vinden, tar hans hand och tillsammans springer de längs stranden. Efter en stund stannar de, lätt andfådda och han vänder sig mot henne:
"Se mig i ögonen, älskling. Vi ska gå hand i hand genom livet du och jag". 
Hon hinner skänka en tanke åt stackars Klas-Göran som fortfarande är kär i henne, men det är tyvärr inget hon kan göra något åt. Sånt är livet. Hon vet vem hon älskar.
"Du är den ende", säger hon och förväntar sig att han ska ta henne i famn, istället far han upp på en strandvall alldeles ovanför dem, brer ut armarna och sjunger som för att överrösta havet:
"You are my dancing queen, young and sweet".
"Mamma mia" tänker hon, slår sig för pannan och låtsas bli förskräckt över hans upptåg, men i själva verket är hon stormförtjust. 
När de blir gamla ska de minnas den här stunden som en sång, en gång, för länge, längesen.
 
Publicerad i Norra Skåne den 6 juli 2009