Reportage

Se barnet

 
Lisbeth Pipping bjuder in oss att kika genom nyckelhålet till sin förlorade barndom. Egentligen vill vi helst blunda, ingen vill se att det finns en verklighet där barn far illa utan att någon gör något. Men vi måste våga titta och våga handla.  
 
 
När Lisbeth Pipping var fyra år förstod hon för första gången att mamma inte var som alla andra. Men det skulle dröja ända tills hon blev vuxen innan hon vågade säga att mamma Margit var utvecklingsstörd. Då var hennes barndom förlorad, hennes liv fyllt av svåra minnen av misshandel i hemmet, fattigdom, svält och en fruktansvärd mobbning i skolan. 
I dag föreläser hon och har skrivit böcker om både sin uppväxt och mobbning. Hon har tagit revansch på dem som mobbade henne i skolan och när hon gick på 20-årsjubileum stod de värsta killarna i kö för att med gråt i rösten be henne att förlåta. Egentligen borde det ha stått en del andra elever på kö där också samt lärare, de som lät mobbningen fortgå utan att göra något.  
– Lärare måste förstå vad mobbning är och gör och inte säga att barnet inte ska bry sig. Det är vuxna som är ansvariga, säger Lisbeth, som bor i Alingsås med man och två barn. 
Hon vet att hennes publik tittar genom nyckelhålet till hennes barndom med skräckblandat intresse. Där inne i lägenheten växte tre små flickor upp i misär. Där inne fanns en mamma som inte fick någon tvättmaskin eftersom hon bedömdes inte kunna använda den, men bedömdes kunna ta hand om tre barn. Där inne fanns en sexåring som tvingades bli mamma åt både sina småsyskon och sin mamma när den alkoholiserade pappan försvann. Den flickan hette Lisbeth.   
Som vuxen har Lisbeth sökt svar på frågan varför barnen inte blev omhändertagna. Svaret är att socialsekreterarna menade att mamman gjorde så gott hon kunde. Hon skulle bli sårad om hon kritiserades. 
– Vi gör alla som gott vi kan, men det räcker inte alltid när det handlar om barn, säger Lisbeth med skärpa i rösten.
– Vi måste våga se utsatta barn. En enda vuxen kan göra så att de inte ger upp. 
Lisbeths föreläsning berör flera olika saker, alla brännande svåra. Är det okej att barn växer upp med utvecklingsstörda föräldrar? Var går gränsen för den personliga integriteten, när ska en myndighet få använda tvång? Varför är vi vuxna så rädda för att lägga oss i att vi låter rädslan stoppa oss från att se ett barn som har det svårt? 
I den sistnämnda frågan finns också det som Lisbeth arbetar mest med i dag och som hon egentligen vill prata mer om än sina hemförhållanden. Mobbning. Ett problem som inte minskar och Lisbeth har mycket att säga om det. Därför föreläser hon bland annat på skolor. 
– Jag möter så många söndermobbade barn. Vi behöver se dem som om det var våra egna, säger Lisbeth och berättar om unga människor som tagit sitt liv eller varit på väg att göra det på grund av mobbning. 
– Skolan måste markera att den är en fredad zon. Man behöver inte vara vän med alla, men alla måste respekteras och det ska vi lära våra barn tidigt, säger Lisbeth och påminner föräldrar om hur viktigt samtalet kring köksbordet är. 
Svenskar är ett hjälpande folk, vid gala efter gala skänker vi pengar åt barn i världen som har det fattigt. Gott, tycker Lisbeth, men...
– När får vi se en gala mot mobbning eller en gala för familjehemsplacerade barn i Sverige? Det är lättare att hjälpa när problemet är långt ifrån oss, när det kommer nära vill vi inte bli inblandade. 
Lisbeth tog sig hemifrån när hon var 16 år och då började också hennes långa bearbetning av hemförhållandena och mobbningen. Hon har mött människor genom hela sitt liv som har varit det där seende ögat hon efterlyser åt andra barn. Det är tack vare de personerna, terapi och utbildning som hon har lyckats överleva och skapa ett bra liv. Men det är också tack vare sig själv. 
Hon har gått från att hata mamma, mobbarna, de som inte agerade, till försoning. Det tog henne 20 år att känna sig så klar med det som hände i skolan att hon ville gå på en skolträff. Där mötte hon sina plågoandar som alla vittnade om sitt tunga samvete. Kunde hon förlåta?
– Ja, det kunde jag. Det går åt mycket energi åt att hata och bitterhet är fruktansvärt. 
– Om du låter det förflutna färga nuet är det risk att människor inte orkar med dig. Om du inte förlåter är du fortfarande ett offer. 
 På frågan hur det har varit möjligt för Lisbeth att förlåta svarar hon mjukt och säkert: 
– Därför att jag har valt det. Det är enda sättet att bli fri. 
 
Publicerad den 5 november i Norra Skåne och den 7 november i Skånska Dagbladet.