Krönikor

Så kan det gå när det plingar till i mailboxen

 

Egentligen skulle jag börja dagens text med orden "När är det okej att vara rebell", men fick ett mail alldeles precis nu när jag skulle sätta fingrarna på tangenterna. Ett mail jag inte kunde låta bli att öppna. Det innehöll en liten film som jag nyss startade, men jag inser nu en bit in att jag inte kan se hela. Förvisso är jag ensam på jobbet, men när som helst kan någon sätta en nyckel i dörren och hitta mig badande i tårar. Inte för att det spelar någon jättestor roll, men ändå. 
Filmen är inspelad på Sri Lanka och visar hur en av mina släktingar för allra första gången träffar sin biologiska mamma. En mamma som plötsligt får både en dotter, en svärson och ett treårigt barnbarn. Hon berättar hur hon som väldigt ung och fattig tvingades ta det fruktansvärda beslutet att lämna bort sitt barn. Beslutet blev än mer tvingande eftersom den man som var pappa till barnet lämnade henne och senare hittades död. 
Hon gråter när hon berättar om det som hände för mer än 30 år sedan och jag gråter med henne. Kontrasten är så fruktansvärt stor mellan våra världar. I fattiga länder finns det fortfarande många människor vars möjligheter att ta hand om sina barn och tillfredsställa deras basala behov är mycket små. Så små att de kanske inte ser någon annan lösning än att lämna bort sina barn för att någon annan ska ge dem kärlek och omvårdnad. Förmodligen en av de mest osjälviska handlingar en människa kan göra. 
Det är bara en datorskärm mellan hennes värld och min. I hennes råder denna stora fattigdom, i min har vi råd. Råd att till exempel göra barn utanför kroppen för att hjälpa människor som inte kan få barn på naturlig väg och vi kan ta oss råd att adoptera. Barn behöver föräldrar som älskar dem och den kärleken måste inte få sin näring genom blodsband. 
Filmen handlar också om en dotter som möter sin biologiska mamma för första gången. Hon ser en fysisk likhet, hennes frågor kan plötsligt få ett svar och en saknad pusselbit kan läggas på sin plats. En känsla och upplevelse som förmodligen bara den kan förstå vidden av som är i samma situation. 
Jag älskar filmer med lyckliga slut, speciellt om de är autentiska. Eftersom just den här berör mig på ett närmare plan rent personligt blir jag än mer rörd än annars. Det finns förmodligen vissa i min omgivning som skulle säga att det inte är möjligt, otroligt lättrörd som jag är, men det är det faktiskt. Så när jag ser den allra minsta lilla släktingen, treåringen, krama om sin biologiska mormor, kan det bara sluta på ett sätt för mig. Ett fritt och ymnigt fall av tårar som inte verkar gå att stoppa. Tårar för den mänskliga kärleken och tårar för det förunderliga livet och alla upplevelser som hör därtill.
För att ta mig ur detta djupa tillstånd av rörelse kastar jag mig raskt tillbaka till ämnet som den här krönikan egentligen var tänkt att handla om. När är det okej att vara rebell? Är det okej att vara rebell överhuvud taget? Ja, det resonemanget får vänta tills en annan gång. Jag kan bara nämna att minkar, grisar, kor, mättat fett, kolesterol och skolmat innehållande tacokryddad potatis var några av ingredienserna. Riktigt påpälsad skulle den vara, men livet kom som sagt emellan.