Krönikor

Varje människa har rätt till sitt eget hopp

 

 
Gång på gång överträffar verkligheten dikten och det blir väldigt sant för den som hör Morris Goodmans berättelse. Den tog sin början i mars 1981 och berättas fortfarande eftersom dess budskap alltid är aktuellt. 
Morris var ett mycket framgångsrikt försäkringsombud och han hade i princip allt han kunde önska vid 35 års ålder. Då råkade han ut för en olycka, han kraschade med sitt eget flygplan och i stort sett hela kroppen förstördes. Han bröt nacken på två ställen, struphuvudet krossades och alla hans inre organ var i princip ur funktion. Läkarna gav honom inte ens natten kvar att leva. 
Men han överlevde. I total förlamning var ögonen det enda han kunde kommunicera med. Ett blink för ja, två för nej. Hörseln fungerade däremot perfekt och han hörde hur läkarna dömde ut honom. Om han överlevde skulle han bli sängbunden i resten av sitt liv, inte kunna prata eller äta, inte kunna göra någonting. 
– Jag hörde, men det viktiga var inte vad de sa utan vad jag sa till mig själv, säger han och berättar att han redan visste vilken kraft som finns i tankarna och det var också den enda kraften han kunde jobba med. 
Hans förmåga att tänka var inte skadad och han såg därför sina möjligheter. Olyckan hände i mars och Morris bestämde sig för att han skulle komma hem till jul. Han satte upp inre bilder och mål och började sedan arbeta. Först ut var att han skulle andas själv, han ville bli av med respiratorn. Sedan tog han kroppsdel för kroppsdel, jobbade med tankarna och såg för sitt inre hur hela hans kropp fungerade igen. 
Morris berättar att han inte hade råd att låta någonting distrahera målet, han hade bestämt sig för att ta kontrollen över sin kropp igen. Åtta månader efter olyckan gick han ut från sjukhuset utan att någon hjälpte honom. Bakom honom låg ett oerhört hårt arbete och framför honom en lång rehabilitering. Men han hade nått sitt mål och han hade visat läkarna att de hade fel. 
Berättelsen om Morris borde finnas överallt där människor kämpar för sitt liv eller sin tillvaro. Det finns en anledning till att talesätt som "hoppet är det sista som överger människan", eller "så länge det finns liv finns det hopp" har kommit till. Vi kanske uttalar dem lite slarvigt ibland, men innebörden i dem kan  vara det sista vi har att hålla oss till när livet är svårt. Det kan också vara räddningen. 
Varför tillåter vi någon, oavsett vem det är, att ta hoppet ifrån oss? Det kan gälla vad som helst i livet, från yrkesval till kamp mot sjukdom eller något annat livsavgörande. Hur kan han eller hon veta att vi inte har kraften att genomföra det vi vill eller överleva till exempel en sjukdom? Det någon annan säger är ju ingen sanning i sig utan bara ett uttryck för vad den tycker eller tror sig veta. 
Andras utsagor om oss riskerar att bli en självuppfyllande profetia, alltså att det blir som andra säger för att vi tror på det. Det insåg Morris Goodman där han låg på sjukhuset och valde därför att tro på sig själv och på den kraft som finns i tankarna. Senare fick han också en gudstro. 
Det borde vara moraliskt förbjudet att uttala ord som riskerar att  ta ifrån en människa hoppet och därmed framtidstron. Vi vet inte i vilken jordmån våra ord landar när vi säger saker till andra och har ingen aning om vad vi planterar.