Reportage

Tar livet vidare

 

– Ta hand om varandra och känn ödmjukhet inför allt levande, säger Malin Wesén och manar till det speciellt nu i juletid. På annandagen är det sex år sedan hon förlorade tre barn i tsunamin och hon håller minnet av dem levande. 
 
 
Vi sitter hemma i Malins kök och fikar. Ena väggen är full av bilder på Vibeke, Filip och Emma. Här har de en självklar plats i familjen, ett sätt för Malin att hålla minnet av dem levande. De var 21, 17 respektive 14 år när de miste livet i tsunamin i Khao Lak. Kvar hemma i Sverige var då sjuåriga Julia och 22-årige Sebastian som av olika skäl inte hade åkt med på semestern. 
Malin önskar inte att någon endaste människa ska få uppleva det hon har upplevt, men säger samtidigt att världen skulle bli bättre om människor fick känna hur det känns att förlora det absolut viktigaste och käraste. Den som råkar ut för det förstår att det väsentliga i livet är allt som är levande. Det materiella är av underordnad betydelse. 
– Jag kommer aldrig att acceptera eller förstå att tre av mina barn inte finns här längre. Jag har tvingats att hitta en ny mening med mitt liv och ta ställning till att leva eller inte. Livet är den svåra vägen, säger Malin.  
– Livet går inte vidare utan jag har fått skapa ett nytt. Ett liv jag inte har önskat, men som jag måste leva i. 
Att prata om Vibeke, Filip och Emma gör Malin glad. De tre ungdomarna ger henne fortfarande livskraft. Malin är en andlig person och tror på att livet finns där på andra sidan på något sätt. 
– Min andlighet är en känsla och har inget med religion att göra. Jag kan bara inte tro att döden är slutet på allt. Det finns något mer än det fysiska och det måste finnas en mening med att mina barn inte lever, annars är ju livet meningslöst. 
Malins övertygelse om att våra anhöriga finns där på andra sidan och håller uppsikt över oss har blivit än starkare genom att hon mött barnen i det hon kallar för ett sorts drömtillstånd och hon känner också deras närvaro när hon är vaken. 
– Det är speciellt Filip som kommer, men också Vibeke och Emma. Jag vet att det är verkliga möten och jag har fått svar på många frågor. Fast allt ska vi inte veta, säger Malin, som berättar att mötena med barnen blir allt glesare.
– Jag är medveten om att jag måste släppa taget, men det är fruktansvärt svårt. 
Dagarna före jul och själva helgen är den värsta tiden på året för Malin. Då tänker hon på semestern, hur dags de reste, vad de gjorde, hur bedövande vackert Khao Lak var och hur roligt de hade. Hon har också skuldkänslor för att de åkte dit överhuvud taget. Till Khao Lak åker hon aldrig mer. 
– Det är många tankar och känslor som trängs inom mig och jag vet inte om det kommer att ändras. Även om sorgen inte syns utanpå finns den alltid, alltid inom mig. 
– Julhelgen är hemsk, annandagen är fruktansvärd eftersom det var den dagen det hände. Det är också då folk ska springa på rea. 
– Sorgen är en tung ryggsäck, du går inte på rea med den. Jag skulle vilja att människor stannar upp och tänker på vad som är viktigast i livet. 
Malins mål med sitt liv är den mening hon har skapat efter sin svåra förlust. Hon ska göra bra saker för andra. Därför är hon bland annat ute på till exempel skolor och berättar om det hon har varit med om. Hon vill gärna sprida budskapet att vi ska vara rädda om varandra och inte ta varandra för givet. 
Hon har också förändrats som person och gör mer av sådant hon mår bra av.
– Jag har lättare för att säga nej till det jag inte vill och har blivit mera ärlig, fast det är inte så populärt alltid. 
Malin beskriver sig själv som en psykiskt stark person och säger att det har hon haft nytta av nu. Hon är jordnära, tycker mycket om djur och har stor glädje av sin hund, sina katter och hästar. Hon har också gjort det hon inte trodde var möjligt, nämligen träffat en ny man. 
– Jag var övertygad om att alla sådana känslor var borta, men Peter öppnade dörren in till dem. Jag har hittat glädjen igen, trots att jag trodde att jag aldrig mer skulle kunna skratta. 
– Men jag kan skratta och vet att Vibeke, Filip och Emma vill att jag ska må bra. I grunden är jag en positiv människa och har en positiv syn på livet. 
För mamma Malin lever hennes barn fortfarande, fast på ett annat sätt. Precis som hon själv lever på ett annat sätt än hon hade föreställt sig då när allting var som vanligt. Hon har två barn kvar i livet, hon har blivit farmor och sambo. 
– Vi kan välja att leva på negativ energi, men varför ska vi göra det, säger Malin och tittar på alla bilderna på väggen med ett kärleksfullt leende.
 
Publicerad i Norra Skåne och Skånska Dagbladet den 24 december 2010.