Reportage

Passiv mobbning

 

Efter reportaget om Lisbeth Pipping och mobbning här på En annan sida ville Kristina berätta sin historia. Hon bär fortfarande på jobbiga känslor från sin skoltid, inte för att hon har mobbat utan för att hon gick bredvid och lät det pågå. 
 
Kristina önskar vara anonym eftersom hon inte vill att de som hon gick i skola ihop med ska känna igen sig. Hon vill heller inte själv bli igenkänd, utan vill bara lyfta en sida av mobbningen som hon tycker det talas om allt för lite. 
Hon gick i en halvstor skola på ort någonstans i Skåne och berättar att hon har minnen av att det förekom mobbning i hennes klass under alla åren i lågstadiet och mellanstadiet. 
Det var en och samma tjej som blev utsatt av ett gäng killar, hon blev mobbad med både ord och slag, och Kristina minns att det var så vanligt att det på något sätt blev en del av vardagen i skolan. Ingen reagerade, det var bara så det fungerade i hennes klass. 
– Det är ju så klart mina tankar som vuxen. Nu när jag ser tillbaka kan jag inte förstå hur detta fick pågå varje dag. Att elever blir så vana vid att någon blir utsatt att det är som det ska vara, på något sätt. 
– Jag kan heller inte minnas att någon lärare tog upp det i klassen eller att vi på något sätt pratade om det. 
Det är många år sedan Kristina gick i grundskolan, hon har hunnit bli 40 år och har egna barn. Hon har också erfarenhet av skolan som personal och vet att i dag ser arbetet med mobbning annorlunda ut än det gjorde när hon var barn. Åtminstone finns det en kontroll och en möjlighet att anmäla. 
– I dag måste ju alla skolor ha en likabehandlingsplan för att motverka mobbning, fast jag tror inte alltid att det hjälper. Om det inte finns starka och engagerade vuxna på en skola är det stor risk att ett sådant tvingande dokument bara blir ett papper och ett regelverk som ska upprätthållas och inget mer. 
– Eftersom mobbningen i skolan faktiskt inte minskar, måste det betyda att det inte görs tillräckligt mycket. Det är inte bara personalens ansvar utan också föräldrars och andra vuxnas.
Det var många år sedan Kristina flyttade från sin uppväxtort, hon har inte träffat sin mobbade klasskompis sedan skoltiden och vet inte hur det har gått för henne. 
– Förhoppningsvis har hon både kunnat läka och ta revansch. 
Själv bär hon fortfarande på en oförståelse för hur hon och resten av klassen kunde blunda för kamratens utsatthet. Den oförståelsen hör starkt ihop med skamkänslan, Kristina skäms över att hon varit med om att blunda för hur någon farit illa. Även om det är många år sedan och hon vet att det var rädslan för att själv råka illa ut som gjorde att hon inte sa till, skakar hon på huvudet lite. Egentligen vet hon inte vad hon tycker är värst, de som mobbar eller de som går bredvid och låter det ske.  
– Jag vill väcka människor och få dem att förstå att också de som inte mobbar har ett ansvar. Vi som är vuxna måste lära våra barn att agera när någon behandlas illa. 
– Och vi behöver också själva agera, till exempel på vår arbetsplats. Vi måste våga säga ifrån och stå upp för både oss själva och andra människor. Om vi fritt hade fått bestämma hur vi skulle leva i samhället är jag ganska säker på att ingen frivilligt hade valt ett förtryckarsamhälle. Inte ens de som mobbar.  
Som barn förstår vi inte alltid vad vi gör, menar Kristina, men det kommer tillbaka till oss när vi är vuxna, förutsatt att vi har utvecklat en sund känsla för vad som är rätt och fel. Även om vi som vuxna kan se och förklara vårt beteende som barn, kan det vara svårt att förlåta sig själv och det man gjorde. Eller som i Kristinas fall, inte gjorde. 
– Det är inte bara den som har mobbat som får skuldkänslor eller ett dåligt samvete att ta itu med, utan också den som har blundat. 
Kristina tycker att skolan borde lägga mycket mer fokus på den grupp som hon kallar för passiva mobbare.
– Tänk om de kunde få en förståelse för att de tillsammans kan bli en motkraft mot mobbning. De allra flesta tillhör trots allt den gruppen, de som mobbar är ju faktiskt i minoritet, säger Kristina.
 
Publicerad i Norra Skåne den 18 december och i Skånska Dagbladet den 19 december 2010.