Krönikor

Är det verkligen så att de är som de är?

 

Jag har inte hört något länge om det där med att män och kvinnor pratar olika språk, det skrevs och pratades väldigt mycket om det ett tag. häromdagen kom boken "Låt männen vara som de är, Bry dig mindre om dem och mer om dig själv" av Cheryl Benard och Edit Schlaffer, i min väg och den tog mig raskt tillbaka till tanken att män och kvinnor faktiskt har olika språk och intentioner
Boken bygger på intervjuer med par samt ett allmänt resonemang kring äktenskap. Den går verkligen rakt på sak. Vad sägs om den här formuleringen?: 
"Skulle det vara bättre om männen vore annorlunda? Det är möjligt. Kanske skulle det också vara bättre om storstäderna vore mindre förorenade och vårt klimat mildare. Men det är meningslöst att vilja riva upp manssjälens stenläggning i förhoppning att kunna frilägga den gyllene stranden där under. De är som de är."
Eller:
"Den som försöker förändra mannen hugger i sten. Och den som förändrar sig själv i förhoppningen att på detta sätt väcka hans starkare känslor och finna varaktig harmoni förlorar sig själv och för det mesta också mannen."
Först trodde jag att det var en bok som skämtade om manligt och kvinnligt, men när jag läste vidare fick jag en annan bild. Kanske har den faktiskt något att säga både män och kvinnor. 
Benard och Schlaffer menar att kvinnan är mycket angelägen om att ha ett bra förhållande. Därför gör hon också allt för att relationen ska fungera och utvecklas, skaffar sig en repertoar av tekniker för relationsrenovering, ger upp egna vänner och intressen för att integrera sig i sin partners liv. Enligt författarna är det stor risk att hon till slut har förändrat sig så mycket att hon inte längre känner sig själv och sina egna behov. Hon betalar dyrt för sina ansträngningar att dels vara mannen till lags, dels att försöka förändra honom. 
Visst är det här ett väldigt kvinnligt perspektiv och visst handlar det om parrelationen mellan män och kvinnor, men vi kan alla lära av tanken om hur mycket vi ska kompromissa med oss själva i en relation oavsett vem vi lever med. Var går gränsen mellan utarmande av det egna jaget och tillmötesgående gentemot partnern?
Benard och Schlaffer skriver att både män och kvinnor vill ingå en relation, men att det finns en grundläggande skillnad i utgångsläget; kvinnan vill bli "ett par", skapa något nytt tillsammans med mannen. Han vill förbli sig själv och förbättra sin subjektiva position genom relationen. 
I intervjuerna ser författarna ett tydligt mönster, generellt ger män inte gärna något känslomässigt bidrag till relationen och ger två möjliga förklaringar till det. Antingen är männen annorlunda utrustade vad gäller känslor, det går verkligen dem på nerverna att någon ständigt vill in i deras inre liv medan de hellre vill se på sport på teve, eller är deras hårda inställning till att visa känslor ett vapen gentemot kvinnan. 
Provocerande bok? Ja, helt klart, den tvingar mig som läsare att tänka efter. 
Och att människor ska tänka före när de funderar att gifta sig råder den amerikanska skådespelaren Betty White: Gift er inte förrän ni har sett varandra riktigt dunderförkylda.