Krönikor

En liten berättelse om en stor rädsla

 

Rut sökte inte äventyr som den där hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann, utan frihet att ha makt över sitt eget liv. Fast det var kanske samma sak. I vilket fall tog hon en dag sig kappan och skorna och gick. Hon var ju inte bevakad, det var gammal hon var och inte brottsling. Hon behövde bara säga till när hon tog en promenad, men den här gången struntade hon i det
 
Gammelhemmet låg alldeles vid skogen och det pratades vitt och brett om det när det byggdes. De gamla får nära till naturen, sades det, och jodå, de som själva kunde titta ut genom fönstret kunde se träden, medan de som var pigga som hon faktiskt hade möjlighet att ut. Men de allra flesta fick nöja sig med att höra att de bodde nära skogen, något annat fanns det inte tid till. Den som fick uppmaningen att "du får kissa i blöjan" förstod att chansen att komma ut i friska luften var lika med noll. Rut fick lite dåligt samvete när hon tänkte , hon visste att personalen gjorde gott den kunde för de gamla. Det var någon annans fel att de inte hann
Lite knaggligt var det allt att med rollatorn den lilla skogsvägen, men hon klarade det. Hon hade inte bråttom ned till sjön, hon skulle ta sig tid att vila och fika. I nätkorgen under en filt låg en termos och några kanelbullar som hon tagit från fikabordet
 
De började nog inte leta efter henne förrän senare, hon var tämligen säker på att hennes försprång skulle räcka. Först skulle de leta i centrum, hon brukade ta sig en tur dit. Det var roligt att se människor och roligt att titta på deras liv. Att Rut hade begett sig ned till sjön var det nog ingen som gissade, inte omedelbart i alla fall. 
Nej, minsann. Dags för en paus. Vid första bästa träbänk skulle hon sätta sig. Rut gillade att se sig själv som en vandrare, hon hade vandrat långt i livet, men nu hade hon bestämt sig för att hon hade gått färdigt
 
Aldrig att någon skulle säga till henne att hon fick kissa i blöjan
 
, fanns det ingen rastplats någonstans? Jodå, därborta mellan träden skymtade hon något som såg ut som en parkbänk. Den fick duga. Rut hade tagit med sig sin fina porslinskopp med mörkröda blommor , men frynte lite näsan när hon drack den svarta drycken. Hon saknade grädden. Kanelbullen var i alla fall god, Hillevi i köket var fantastisk att baka
 
Rut satt en stund och lyssnade, så levande allt var i skogen. Det stillnade inom henne och hon slöt ögonen, lyssnade det svaga suset av träd som rörde sig i vinden, en talgoxe, en annan fågel vars läte hon inte kunde förknippa med något namn, prasslet i ormbunkarna alldeles intill där hon satt. En orm
 
Hon drog in en blandad doft av gräs och fuktig jord och ville egentligen inte andas ut utan spara skogsluften inom sig, men det fick gå lika bra att ha den i minnet. 
Hon satt där parkbänken och älskade stunden, det var nästan att hon somnade. Men bara nästan, vilan gjorde henne pigg och hon packade ihop fikat. Resten av bullarna skulle hon ge till fåglarna när hon kom ned till sjön.
 
Hon sågs aldrig mer, det enda den stora skallgången hittade var hennes rollator, en termos och en kaffemugg. Det var bara Hillevi i köket som tog Ruts försvinnande med ro. Hon var den enda som hade anat den gamla damens hemliga önskan.