Krönikor

Är intresset i själva verket avundsjuka?

 

Baywatch-stjärnan David Hasselhoff gästade Skavlan och tog fram den gamla vanliga bilden av svenskarna, nämligen att vi saknar känsloyttringar. Vi visar inte våra känslor lika mycket som, antar jag att han menade, amerikaner och han verkade förbryllad över det.
 
Egentligen är jag ganska säker att vi svenskar inte är födda allvarligare än andra folkslag, fast jag kan inte låta bli att fundera kring den bild som människor från andra länder har av oss. Ingen rök utan eld, brukar det ju heta
Vad är det som gör att vi har rykte om oss att vara utan känsloyttringar? Vi som har många roliga underhållare, många roliga och härliga artister, musiker och skådespelare som får oss att skratta och gråta och leva med?
 
Klimatet, säger någon säkert. Det är vädrets fel. Visst, just precis nu när den iskalla vinden lever rövare utanför fönstret och beter sig om om den vill tränga sig in genom varenda glipa, kan jag lätt hålla mig för skratt. Men inte för att jag är svensk, utan för att jag fryser när jag tittar ut och möts av vinterns kyliga grin.
 
Jag tror som sagt inte att den som föds i Sverige föds att vara allvarlig. Och jag tror inte heller att vi medvetet uppfostrar våra barn att låta bli att visa känslor. Kanske är det att vi tar allvarligt oss själva, att jobb, status och prylar är viktiga för oss att vi glömmer bort att odla våra känslor. Vi hinner helt enkelt inte ha roligt och bjuda oss själva eftersom vi hela tiden är upptagna med annat viktigt
 
Nej, det här får nog en etnolog eller någon annan kunnig området utreda. Jag vill hellre fundera kring varför andra är intresserade av vårt sätt att vara.
 
Det brukar ju heta att när vi blir upprörda över eller berörda av en annan människas beteende är det ett meddelande från oss själva, till oss själva, om oss själva. Alla bär vi med oss en mängd småsår och gamla oförrätter som påverkar oss i vår vardag och genom andra har vi chans att se det gamla "skräpet" och jobba bort laddningen kring det. Det är ju den laddningen som gör att vi reagerar istället för agerar, som gör att vi projicerar våra egna tillkortakommanden andra och hellre skyller saker någon annan än tar ansvar själva. Och med konsekvensen att vi känner oss som offer för omständigheterna.
 
Ojsan, där svävade jag ut lite i ämnet personlig utveckling, men det jag ville komma fram till är att tänk om andra människor helt enkelt är avundsjuka oss svenskar, varför skulle de annars bry sig mycket att de besvärar sig med att analysera ossVårt sätt att vara idoga, ha kontroll, kunna vara lite strama ytan och ändå ha ett hjärta av guld provocerar nog. Vi är ett vänligt folk tycker flera jag känner som har sitt ursprung i andra länder.
 
Det känns som en mycket trevligare tanke, tycker jag, än att hela tiden leta fel detta att vara svensk. När jag ser hur människor har det i världen, när jag hör människor berätta om hur det fungerar, eller rättare, inte fungerar i deras hemländer känns det väldigt skönt att vara född i Sverige oavsett hur allvarliga vi är. Fast vi kanske skulle bra av att kunna ta saker med en nypa humorsalt. Även det som skrivs