Krönikor

Kul att sätta tänderna i talesätt om kroppen

 
Ordspråk och talesätt är något vi omger oss med utan att egentligen tänka på det. Ofta behöver vi använda oss av ett bildlikt språk för att beskriva en känsla eller en företeelse. Vårt eget hjärta är föremål för en mängd sådana beskrivningar, vem vet inte hur det känns att sätta hjärtat i halsgropen? Den åkomman slår till direkt när det gäller ens barn och en eventuell misstanke om att något har hänt. 
Tungt hjärta får vi när vi sörjer eller kanske står inför något vi helst inte vill göra och ett stort hjärta har vi när vi gör något för andra eller bara finns för dem. Alla vet också vad hjärtlös betyder, men ingen vill förhoppningsvis vara det. 
För att vandra vidare i denna tanke kan vi skänka någon vårt hjärta, alltså kärlek, och vi kan också vara så trevliga att vi öppnar vårt hjärta, både mot oss själva och andra. Den som däremot stänger sitt hjärta riskerar att bli väldigt ensam i sitt liv. 
Hela kroppen är för övrigt föremål för dessa talesätt och den som vill kan också se ett budskap i dem. Det är helt enkelt ett sätt att lära sig mer om sig själv vad gäller krämpor och sjukdomar. Den som till exempel har ont i en armbåge, kanske antingen har för "vassa armbågar" eller precis tvärtom, inte alls vågar armbåga sig fram i livet. 
En som har nackspärr kanske ska tänka över om han eller hon är "nackastyv", alltså har svårt för att ändra inställning i någon fråga. Ont i en axel eller två kan någon få som axlar ett för stort ansvar eller måhända inte tar ansvar alls och då påminner kroppen om det. Det är ju på axlarna vi bär våra bördor. 
När vi ska omfamna livet och människorna, ta för oss, är det armarna som rent bildlikt är vårt främsta verktyg, liksom när vi behöver hålla något ifrån oss. Ont i armen eller armarna kan då visa på en oförmåga att ta för sig eller till och med hålla andra på avstånd, att sätta gränser. 
Den som lägger sitt liv i någon annans händer lämnar över allt ansvar till den personen och frågan är vem som får ont i händerna först. Stå på egna ben eller med båda fötterna på jorden kan också ge vägledning för den som känner smärta i någon av dessa kroppsdelar. 
För mig är det här sättet att se på språk och kropp som en rolig detektivlek med ett stänk av allvar. Vi behöver befrukta oss med nya och spännande tankar för att inte stelna till uppe i skallen och det står inte i någon lagbok att vi måste tro på allt vi läser eller hör. Vi får välja det alldeles på egen hand. 
Själv är jag övertygad om att kroppen vägleder oss på olika sätt, att den signalerar för att visa att vi har tappat vår balans. Redan de gamla grekerna och läkare på 1960-talet pratade om att inre stress skapar sjukdomar i kroppen. Kropp och själ hör ihop, det som är sargat allra längst in i oss visar sig troligen förr eller senare i vår fysiska kropp om vi inte gör något åt det. 
Fast det är som med all annan kunskap som vi tycker oss besitta, om några år kan allt vara förändrat. Nya rön tränger undan de gamla och visar att vi har fått allt om bakfoten. Då gäller det att inte få kalla fötter, dra öronen åt oss eller hänga läpp utan visa framfötterna och intressera oss för det nya. På så vis räddar vi ansiktet och slipper bli akterseglade. Det kan annars vara nära ögat. 
 
 
 
 
PUBLICERAD I NORRA SKÅNE DEN 27 JANUARI 2010