Krönikor

En geting som borde doppas i lugnande

 

Häromkvällen insåg jag plötsligt att jag har en bestämd åsikt. I och för sig har jag det om mycket ska erkännas, men vissa frågor är det knepigt att tycka till om i vitt eller svart. De allra flesta företeelser vi har omkring oss befinner ju sig i någon sorts gråzon mellan å ena sidan och å andra sidan. I stort sett allting kan förklaras och/eller ursäktas, vilket gör det svårt att ha en kategorisk åsikt. Det är mycket som inte är enkelt. 
För några kvällar sedan var det en debatt om dopning inom skidsporten, och i grund och botten inom alla idrotter, och det var då jag insåg att jag faktiskt har bestämt mig. Jag tror på livstidsstraff, åtminstone för dopade sportutövare. Den som med berått mod tar någon form av medel för att bli bättre än andra borde försitta sina chanser att tävla vidare överhuvud taget. 
Att idrottare får två års bortovaro från tävlandet som straff för dopning är ju att säga att det i och för sig inte är okej att hon eller han fuskar, men det gör inte så förskräckligt mycket. Det är bara att komma igen. 
I det här samhället tror vi så mycket på en andra chans att vi glömmer bort att konsekvenser ibland är nödvändiga för att få till stånd en förändring. En elitdrottare som dopar sig vet vad den gör och ska då också veta att den väljer konsekvenserna. Om risken är livstids tävlingsförbud kanske åtminstone några väljer att låta bli att dopa sig. 
Jag är inte insatt i hur preparaten fungerar, men kan tänka mig att de blir farligare och farligare ju större effekt de ska uppnå. Att idrottssamhället har en så liberal syn på dopning som det har, kan bli förödande för kommande generationer. Det är dags att våga skapa en nolltolerans och sedan verkligen stå för den.
Tycker i alla fall jag. Men det var inte de här funderingarna som gjorde att jag låg sömnlös natten till tisdagen. Det var något helt annat, som är för komplicerat för att gå in på i det här korta raderna, och det konstiga är att jag ramlar dit varenda gång. 
Jag borde ha lärt mig att inte börja fundera på något jobbigt precis vid sängdags, men icke. Stunden när jag släcker lampan efter den obligatoriska läsningen är med andra ord mycket kritisk om jag grunnar på något. Det kan gå vägen att jag somnar, men det kan också vara så som den här gången att den geting som är beredd att i full krigsmundering ta sig in i mitt tankekontor, till min fasa också lyckas. Där inne flyger den sedan runt som ett ilsket bi och surret håller på att driva mig till vansinne. 
Det slutar nästan alltid med att jag måste gå upp, koka lite varm choklad och bädda i soffan. Jag behöver bryta det tillstånd jag hamnat i och det brukar faktiskt fungera. 
Efter en sådan natt vaknar jag alltid på morgonen och konstaterar förvånat att jodå, jag somnade faktiskt. För till slut gör vi ju oftast det, vi som ibland får in en irriterande tankegeting i huvudkontoret så det är stört omöjligt att få lugn och ro där uppe. 
Men det är ju som någon har sagt; "Det är ingenting att oroa sig över om man någon gång skulle råka vakna efter en sömnlös natt".