Krönikor

Säg bruksanvisning och jag får andnöd

 

"Placera locket (3) ovanpå filterhållaren och sätt fast påmatarröret (2) i locket (3) genom att passa in flikarna på påmatarröret i skårorna på locket. Vrid motsols så att kroken på röret är jämns med pilen på locket. Placera påmataren (1) i påmatarrörets skåra".
Jag känner hur snaran dras åt om halsen och jag får svårt att andas. Jag är på punkt fyra och en snabb blick nedåt sidan får det att flimra framför mina ögon. Tolv punkter. Hur ska jag ta mig dit ned utan att mista förståndet? Som tur är kommer 14-årige sonen till hjälp, tillsammans lotsar vi oss igenom alla punkterna och det slutar med att vi häller bär i påmatarröret, sätter i påmataren, vrider på strömbrytaren och vips har vi en alldeles egen juice. 
Jag känner mig extremt nöjd med att jag inte har brutit ihop och hivat iväg den nyinköpta råsaftcentrifrugen i väntan på att maken ska ta över. Utbildningen i mental träning håller på att ge frukt. Se möjligheterna istället för att stirra på hindren. 
Vi har alla våra brister och en av mina heter läsa bruksanvisningar. Trots att jag jobbar med ordet är jag av någon anledning helt oförmögen att förstå just bruksanvisningar. Jag vet inte varifrån det kommer, kanske stod jag bakom dörren när den förmågan delades ut en gång i tiden, kanske är det en blockering som härstammar från en upplevelse glömd sedan länge. Eller så kan vi helt enkelt olika saker och det vi ska lära oss är just det och sedan försätta oss i acceptans. Vi kan helt enkelt inte allting och behöver ta hjälp av andra. 
Fast ibland tror jag att vi ger upp för tidigt. Vi har en förutfattad mening om vad vi är kapabla till och den hindrar oss från att se om vi har utvecklats och kan mer än tidigare. Djupt inom mig bor övertygelsen om att jag inte förstår bruksanvisningar och det blir en effektiv spärr. Så fort jag anar mig till en sådan text dyker kan-inte-skylten upp framför mina ögon, snabbare än jag hinner tänka råsaftcentrifug, och jag resignerar direkt. Det blir alltså som jag tänker. 
Vi hindrar oss själva från att göra alla möjliga saker bara för att vi har en inre bild av att vi inte klarar det. Fast jag har gjort en fantastisk upptäckt. Det går att ändra den, precis som i en sådan där barnkamera där en skiva med bilder sticks ned och när du trycker på knappen byts bilden ut inne i själva huset. Ja, ni vet. Viewmaster eller vad kameran heter. 
Visst kräver det arbete och framför allt vilja, men det är faktiskt fullt möjligt att bygga upp en ny bild av oss själva. Den gamla kan vara utsliten och behöver gå i pension utan att vi har uppmärksammat det. Vi vet inte vad som är möjligt för oss eftersom vi redan har bestämt oss för vad som är det
Fast för min del finns naturliga begränsningar, det medger jag. Sonen börjar nosa på framtiden och satt häromdagen och kollade gymnasieutbildningar på internet. Där fanns ett test som visade vad man lämpade sig för och han fyllde i. Resultatet blev ingenjör och det skulle kunna stämma. Det måste jag ju prova och kastade mig över frågorna. Jag svär på att jag svarade så sanningsenligt jag kunde och ändå blev jag datasnille…Omgivningen skrattade rått, men hjärtligt. Jag också. Hela datorvärlden och all annan teknik är ju som en enda stor bruksanvisning som dessutom förnyas hela tiden. Jag kan ju inte ens spela in på teven längre.