Krönikor

Ibland är jag bara så djupt tacksam

 

Jag älskar lyckliga slut och kan se filmer flera gånger om för att få uppleva när allt reder ut sig och människor lever lyckliga i alla sina dagar. Två sådana filmer är Pretty woman och Sound of music, de gör gott i min själ och gott för själen behöver vi verkligen ge oss i dessa tider när krig och död fortfarande anses som lösning på problem. 
Lyckliga slut är det också i programmet En unge i minuten, som jag faktiskt tittar på trots alla TV4:s reklamavbrott. Det är inte många gånger jag lyckas hålla ögonen torra när en liten bebis tittar ut och föräldrarna förälskar sig i den lilla bedårande varelsen. 
Det svenska sättet att föda barn är på sjukhus och vi kvinnor har all hjälp och smärtlindring som finns. Visst kan det vara överbeläggningar och annat som försvårar barnafödandet, men bortsett från olyckliga omständigheter får de allra flesta föräldrar uppleva en medicinsk trygghet kring förlossningen. 
Vi har mycket att vara tacksamma för i det här landet, det tänkte jag just på häromdagen när jag hörde ett inslag på radion om södra Sudan. Det är en del av ett land som till sommaren förväntas bli självständigt efter många, många års krigande. I södra Sudan bor det ungefär lika många människor som i Sverige, men det finns bara tio utbildade barnmorskor, enligt en artikel DN. 90 procent av alla gravida föder sina barn hemma, till sin hjälp har de en släkting eller sin man. Det är för dyrt att ta sig till sjukhus eftersom familjerna själv får vara med och betala för den utrustning som behövs. Dödligheten bland de nyförlösta mammorna är en av världens högsta.
Jag googlade på södra Sudan och fann att 85 procent av befolkningen är analfabeter. Flickorna blir bortgifta i tidiga tonåren och få går färdigt grundskolan. I hela Sudan är medellivslängden för män 50 år, medan den bara är 28 år för kvinnor, vilket beror på den höga dödligheten i samband med att de föder barn. 
Det är knappt jag tror att det är sant. När kvinnor i Sverige börjar sitt vuxenliv och föder sitt första barn, är det slut för kvinnor i ett annat land.  
Vi dödar i rättvisans namn och slår oss för bröstet, men några stora rubriker för att föda i rättvisans namn är det sällan eller aldrig vi ser. 
Varje gång jag påminns om fattigdomen i världen, som ofta skapas av krig och av att pengarna i landet används till vapen istället för till människor, blir jag djupt tacksam och glad över att jag bor i Sverige. Visst låter det klyschigt, men det är rena rama sanningen.  
När jag går ut med hunden på morgnarna, andas in vårens dofter, njuter av alla vitsippor i skogen och sedan går hem för att sätta på en kopp kaffe, tänker jag inte alltid på hur självklart det är för mig att jag kan göra det. 
För ett antal år sedan såg jag en intervju med en sjuårig flicka i krigets Libanon. Hennes högsta önskan var att kunna gå och köpa ett bröd utan att vara rädd för att bli skjuten. När jag bodde i Malmö en gång i tiden låg jag i sängen en morgon och lyssnade på några ungar som lekte utanför fönstret. Ett entonigt knatter från en leksakskulspruta tystnade plötsligt när en liten kille skrek: "Skjut inte mer, du tar slut på batterierna!". 
Och var kommer min passion för lyckliga slut in i bilden? Jag vet faktiskt inte, ordens vägar äro outgrundliga och jag följer snällt med.